Chuck Klosterman

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.… (mer)