Pindar

Förutom odena till vinnare vid de olympiska och pythiska spelen finns även Pindaros' Nemeiska och istmiska oden bevarade; i Ingvar Björkessons översättning har de samlats tillsammans med ett urval av de bevarade fragment, som antingen finns citerade hos andra eller funna på egyptiska papyrus bevarade i ökensanden. De spel som hölls i Nemea (staden annars mest känt för det lejon som Herakles där skall ha besegrat) och på Isthmos (landtungan mellan kontinenten och Peloponessos) var förvisso inte lika prestigefyllda som de vid Pisa (nej, inte det Pisa. En liten grekisk håla invid vilken de olympiska spelen hölls och som annars inte tycks ha gjort mycket väsen av sig, ungefär som en del av de orter som fått arrangera vinter-OS) och Delfi, men detta syns knappast i odena.

Till dessa har översättare Ingvar Björkeson alltså bifogat ett urval bland fragmenten; nämligen sådana som är långa och välbevarade nog att låta sig tolkas någorlunda säkert. Dessa är för de mesta inte speciellt mycket mer intressanta än odena, förutom möjligen det som riktas till en hög flickor som en av de tidigare hyllade vinnarna ämnade skänka till Afrodites tempel för att invigas till tempelprostituerade, vilket onekligen ger en rätt sur smak i munnen, samt ett som bara bevarats i en enda rad, tydligen som citat:

Även av vännerna förråds de döda.

Sådana är nu inte de flesta andra dikter, utan där är det istället de mytologiska anspelningarna och varningarna för hybris som regerar. Fick man inte nog av sådant i den först utgivna volymen lär denna ge tillfällig otörst.… (mer)

Ingvar Björkesson tycks vara en översättare av det mer arbetssamma slaget, dessutom från fler språk än man tror skall vara riktigt möjligt. Bland hans senaste överföringar till svenska finns Pindaros oden, riktade till diverse segrare vid grekiska spel. Även om det inte förefaller finnas någon stilistisk skillnad mellan hyllningar till segrare i de olika spelen är detta den gängse sorteringsmetoden, och den första halvan av Björkessons mödor har därför samlats under titeln Olympiska och pythiska oden – spelen som föranledde de förra torde även den mest antikokunnige hört talas om, medan de pythiska, vars status närmade sig de olympiskas, stod i närheten av Delfi och alltså har namn efter Apollons orakel.

Dikterna är i allmänhet hållna efter en viss modell: en kort förklaring av vem de riktas till, därefter en längre mytologisk utläggning kopplad till denne, vanligen utifrån anfäder eller hemstad, men ibland istället kopplad till personliga egenskaper, och sedan en anropan om ytterligare lycka tempererad av en varning om att inte förhäva sig och nöja sig med de njugga mått gudarna beskärt de dödliga: om man någon gång gjort något bra och sedan kan få sitt minne hugfäst (till exempel via en hyllningsdikt av Pindaros, som ett litet tips till åhörarna) så kan man inte hoppas på mer. Ödet är nyckfullt och grymt, människan svag.

Detta upplägg gör att man slipper från det obehag som förbehållslöst smicker annars lätt inger, vilket man istället får prov på i Sture Linnérs annars trevliga inledning där denne höjer Björkesson till skyarna. Och inget ont om denne, men jag hoppas nästan att han sett sig tvungen att förlora lite av poesin i översättningen, eller att det är den snåriga mytologin (den som inte behöver använda de utförliga noterna är värd mycken respekt) som gör att den kommer bort, för mycket känns faktiskt platt: långa snåriga mytologiska redogörelser på vers som egentligen är menad för en annan typ av språk än svenskan.

Det finns kanske ett par andra småsaker att anmärka på, som att en kutter plötsligt dyker upp i Grekland, vilket i någon mån är korrekt men i alla fall för mig blir dissonant, men i det stora hela är det nog en rätt lyckad översättning för den som är ute efter idéinnehåll, även om detta i sig kanske blir lite väl svårsmält och hindrar andra kvaliteter att riktigt synas.… (mer)