Att läsa Herodotos Historia är en rätt märklig upplevelse för en nutida person. Herodotos kan inte låta något gå förbi opresenterat och berättelsen avbryts ofta för utläggningar om en persons barkgrund eller redogörelser för sederna i olika länder. Detta gör dock ingenting: dessa etnologiska betraktelser, liksom en del smärre noveller som ligger insprängda i texten, är faktiskt betydligt mer intressanta än de krig mellan Persien och de grekiska stadsstaterna han egentligen vill skildra . Således är den första halvan, där man får redogörelser från tre väderstreck från Hellas sett (västerut fanns mest ingenting, verkar det som), den roligaste och mest läsvärda, medan själva krigshandlingarna mest liknar en katalogaria: de och de kom med så många man utrustade så och så, de och de kom med så många skepp, och så och så många man gick förlorade i striderna.

Visst finns det ett par guldkorn även i denna andra halva, som när perserkungen Xerxes förargad gisslar Hellespontens vatten efter att en storm berövat honom den pontonbro han låtit slå, eller när han gråter över tanken på att hela hans härliga armé – fem miljoner man minst, meddelar Herodotos – om hundra år endast skulle vara stoft och mull. för det mesta är det dock skeppskataloger eller diverse hellenska politikers tidigare karriär, vilka var ungefär lika tråkiga som de är idag. Språket i översättningen är tyvärr också lite väl gammalmodigt, och det märks att den ursprungligen är gjord för nära hundra år sedan och sedan bara moderniserats. Några korta anmärkningar har lagts till i början av de olika avdelningarna, som dock är lite för korta för att egentligen bidra med något.

Nej, bättre då med rövarhistorier om hur man bortåt Indien till vinner guld genom att lura av det från rävstora myror, eller om hur det på arabiska halvön finns får med så lång svans att de måste ha en liten vagn för den, eller om de fenicier som seglade runt Afrika men blev misstrodda när de berättade att de under resan haft solen på höger hand. Man möter också berättelsen om fågel Fenix och de nordligt boende gripar som vaktar högar med guld. Dessutom finns Krösus med, tidigare kung av Lydien, som efter ett misstytt orakelsvar blir luttrad och vis rådgivare åt de persiska kungarna. Han gör uttalanden som fortfarande är giltiga, som när han medger att han inte borde låtit hellenernas gud egga honom till krig med perserna, ty »ingen är så dåraktig, att han väljer krig framför fred, ty under freden begraver söner sina fäder, men under krig fäderna sina söner«.

Annars är berättandet nedlusat av diverse profetior som går i uppfyllelse: i början på ett sätt man känner igen från grekiska dramer, med misstolkade eller ignorerade betydelser och därav kommande konsekvenser, men senare mest på rutin, möjligen beroende på att det då ingår i en redan från början fastslagen berättelse och inte hunnit mytologisera ordentligt. Å andra sidan är Herodotos ibland ordentligt skeptisk mot mytologiska berättelser, och reducerar rent av en till en historia som även moderna människor kan gå med på. När han sedan dessutom betraktar den egyptiska geologin och tänker sig förlopp över tiotusentals år är han betydligt mer intellektuellt vidsynt än vad människan skulle vara under lång tid framöver.

Behållningen av Herodotos är således främst de olika små historierna och skildringarna av icke-greker: han är alltid förstående, aldrig anklagande, någon gång uppskattande. Han må blanda det intressanta med det långtråkiga, men är och förblir samtidigt mycket human. ( )