Alla som lärt sig ett nytt språk bortom de mest grundläggande nivåerna torde ha hittat ett par favorituttryck, vändningar som precis sammanfattar något men som inte går att enkelt översätta: så gillar jag till exempel engelskans »armchair general« (eller vilken sorts yrke man nu är intresserad av), med dess konnotationer av teoretiserande med en kopp te i närheten, långt från alla brutala realiteter. Således borde väl en bok baserad på olika språks små egenartade uttryck svårligen kunna bli annat än lyckad? Ja, Christopher J. Moore har med Med andra ord visat svårigheten i att misslyckas. För trots att den är kort, innehåller banala uttryck, rena felaktigheter samt gottköpsfilosofi om diverse naturfolks fina värderingar, så är de underligheter som vissa folk nästan dagligen yttrar utan att blinka nog för att hålla det hela flytande.

Egentligen fick jag nog alltför stora förväntningar när jag bläddrade i boken och såg beskrivningen av det arabiska bukra, som anges betyda ungefär detsamma som mañana, men utan den brådska som häftar vid det ordet – en sådan beskrivning går ju inte att motstå, och även om den visade sig vara det stiligast formulerade i hela boken så var den nästan värt det.

Annars avverkas språken i rask takt; maximalt två uppslag per styck, ibland bara en, stundom delar flera språk på ett par sidor, på ett sätt som ibland går bortom rim och reson: varför skall tjeckiska och ungerska sammanföras? Varför separera boro från adnra indiska språk? Svenskan finns representerad med två ord (förutom uttryck som även förekommer på grannspråk); det ena kan nog envar gissa själva, det andra var, lite oväntat »bejaka«. Ibland förekommer högt specialiserade termer, ord som saknar motsvarigheter helt enkelt för att sådana inte behövs (till skillnad från fall där en motsvarighet mycket väl hade kunnat vara användbar). Ibland får man sig gamla myter till livs, som det där med eskimåernas alla ord för snö.

Nej, det här är knappast den idealiska boken om användbara uttryck från andra språk. Den bjuder dock på helt acceptabel läsning för stunden, och ibland leder den faktiskt till undran över hur man kan klara sig utan ett visst uttryck. ( )