Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
På våren - gryningen, när det gradvis ljusnar, himlen så smått klarnar över bergen och purpuraktiga molnslöjor sveper fram.Denna inledning till Sei Shonagons kuddbok, ℗ƯMakura no soshi från 1000-talets kejsarhov, citeras än idag ofta i Japan och de flesta japaner känner till den, eller ℗Ưåtminstone dess första ord "haru wa akebono". Valda delar av kuddboken läses alltjämt i japanska skolor, och boken, som räknas till den japanska litteraturens klassiker, betraktas jämte Murasaki Shikibus roman Berättelsen om Genji som ett av de mest betydande verken från Heian-perioden. Kuddboken speglar naturligtvis sin tids kultur och värderingar och utgör ett enastående dokument från livet vid kejsarhovet, men när man läser den idag, mer än tusen år efter det att den skrevs, slås man ändå ofta av hur allmän℗Ưmänskliga och tidlösa många av de känslor och reaktioner som kommer till uttryck i den faktiskt är. Ur Vibeke Emonds förordFör första gången utkommer nu Sei Shonagons berömda anteckningsbok på svenska. Texten har översatts från originalet av Vibeke Emond som även skrivit förord och försett boken med utförliga kommentarer.… (mer)
Från heian-tiden i Japan stammar några av landets främsta klassiker; förutom Berättelsen om Genji främst Sei Shōnagons Kuddboken. Det är inte riktigt en dagbok, utan snarare en hybridisering med anteckningsbok. Förutom skildringar av verkliga händelser, nyligen timade såväl som åminda, finns det vad det verkar scener av fiktion, samt listor: listor över vad som är trevligt eller sorgset eller skrattretande, listor över titlar, och framför allt: listor över platser. Tidens förfinade poesi byggde i hög grad på hänvisningar till tidigare dikter, och gärna till platser som på så sätt laddats med innebörd, och Sei Shōnagon tycks ha funnit stort nöje att ställa upp listor över sådana (hon var dotter till en av tidens stora poeter och vad det verkar långt från oäven med penseln själv).
Huvuddelen av de mer dagboksliknande inslagen har att göra med kejsargemålen Teishis hov, där Sei Shōnagon var verksam som hovdam. Hon beundrar uppenbarligen Teishi, på ett sätt som framstår på gränsen till dyrkande, och många av skildringarna visar fram Teishi som omtänksam och snäll – kanske ett sätt att försvara henne efter att hennes stjärna sjunkit när hennes far dog och ersattes som den starke mannen i staten av sin bror, som istället förde fram sin dotter som kejsargemål (månggifte var vanligt).
Annars är boken mycket lättsam: det är få tunga ämnen som rörs vid, och många skildringar avslutas med en kommentar om att det hela var »mycket trevligt«, alternativt »mycket roligt«, även om den moderne läsaren kan behöva titta bland noterna för att få reda på exakt var skämtet låg. Dessa är tyvärr inte i form av fotnoter, och vad värre är, de är inte utmärkta i texten, vilket gör det svårt att få reda på exakt när man bör bläddra framåt och läsa mer. Sei Shōnagon är visserligen snobbig och kan inte förstå fattiga (vid ett tillfälle mot slutet är hon direkt grym mot en stackars man vars hus brunnit ned), men man tycker ändå om henne för att hon är livfull och faktiskt rätt rolig. ( )
På våren - gryningen, när det gradvis ljusnar, himlen så smått klarnar över bergen och purpuraktiga molnslöjor sveper fram.Denna inledning till Sei Shonagons kuddbok, ℗ƯMakura no soshi från 1000-talets kejsarhov, citeras än idag ofta i Japan och de flesta japaner känner till den, eller ℗Ưåtminstone dess första ord "haru wa akebono". Valda delar av kuddboken läses alltjämt i japanska skolor, och boken, som räknas till den japanska litteraturens klassiker, betraktas jämte Murasaki Shikibus roman Berättelsen om Genji som ett av de mest betydande verken från Heian-perioden. Kuddboken speglar naturligtvis sin tids kultur och värderingar och utgör ett enastående dokument från livet vid kejsarhovet, men när man läser den idag, mer än tusen år efter det att den skrevs, slås man ändå ofta av hur allmän℗Ưmänskliga och tidlösa många av de känslor och reaktioner som kommer till uttryck i den faktiskt är. Ur Vibeke Emonds förordFör första gången utkommer nu Sei Shonagons berömda anteckningsbok på svenska. Texten har översatts från originalet av Vibeke Emond som även skrivit förord och försett boken med utförliga kommentarer.
Huvuddelen av de mer dagboksliknande inslagen har att göra med kejsargemålen Teishis hov, där Sei Shōnagon var verksam som hovdam. Hon beundrar uppenbarligen Teishi, på ett sätt som framstår på gränsen till dyrkande, och många av skildringarna visar fram Teishi som omtänksam och snäll – kanske ett sätt att försvara henne efter att hennes stjärna sjunkit när hennes far dog och ersattes som den starke mannen i staten av sin bror, som istället förde fram sin dotter som kejsargemål (månggifte var vanligt).
Annars är boken mycket lättsam: det är få tunga ämnen som rörs vid, och många skildringar avslutas med en kommentar om att det hela var »mycket trevligt«, alternativt »mycket roligt«, även om den moderne läsaren kan behöva titta bland noterna för att få reda på exakt var skämtet låg. Dessa är tyvärr inte i form av fotnoter, och vad värre är, de är inte utmärkta i texten, vilket gör det svårt att få reda på exakt när man bör bläddra framåt och läsa mer. Sei Shōnagon är visserligen snobbig och kan inte förstå fattiga (vid ett tillfälle mot slutet är hon direkt grym mot en stackars man vars hus brunnit ned), men man tycker ändå om henne för att hon är livfull och faktiskt rätt rolig. ( )