Försöker man betrakta dem objektivt är det svårt att riktigt förstå vad man skall ha Bill Brysons reseskildringar till: han tar sig till en ort, hittar ett hotell som oftast är endera varmt och inbjudande eller hrribelt nedgånget, smutsigt och ogästvänligt, tar en runda på stan och dricker öl och äter något, och nästa morgon traskar han runt i environgerna och klagar på att folk hade mage att bygga hus på sextiotalet. Undantaget specifika sevärdheter (slott, museum, parker, områden) så får man inte alltid någon hjälp om man själv skulle vilja åka till orten ifråga: hotell, barer och restauranger förblir ofta namnlösa. Så även i Notes from a small island, där han åker runt på Storbritannien i en slags avskedsrunda innan han skall flytta tillbaka till USA, och återbesöker platser han en gång gillat eller beser sådant han alltid velat se.

Så, även om det formellt är resereportage, så tycks vi lika ofta hamna i något mer personligt, anekdotiskt: när Bryson är i London åker han till de kvarter han en gång jobbade i och berättar om hur det var då, innan han upptäcker att kvarteren i fråga är rätt trevliga att vandra runt i (då gick det inte på grund av enorma, permanenta protester). När han är i Windsor berättar han lika mycket om det hospital han en gång jobbade på som om slottet. I Wigan kritiserar han Orwells syn på de fattiga. Och så vidare. Det är (oftast) underhållande , men sällan helt självklart vad poängen är – jag hade exempelvis klarat mig utan berättelsen om hur han drack mer än han tål i Liverpool.

Tills man börjar se: det Bryson vill göra är inte att avbilda geografin, utan människorna. Det är en slags kärleksbevis till det brittiska folket, med sin stillsamma vänlighet, sin excentricitet, sin humor, sin kultur, sin förmåga att överraska även den mest naturaliserade amerikan. Han älskar de gamla katedralerna, BBC, tehusen, pubarna, de undermåliga vandrarhemmen (nåja), naturen, övergivna badorter, landskapet och museerna. Han är i färd med att ta farväl, och som det är av en lätt svalnad men fortfarande varm kärlek, så kan han visserligen se vissa skavanker men låter dem för det mesta vara. Det är en trevlig bok att läsa, men den är mer till nytta av den som vill förstå vad man kan vänta sig av folks beteende än vad man skall se om man åker på semester (eller i alla fall vad man kunde förvänta sig; boken är nu tjugo år gammal). Så om man nu prompt måste använda den till något är det väl snarast detta: att påminnas om varför man eventuellt vill åka till Storbritannien, eller möjligen varför man absolut inte vill det. ( )