En gång i tiden kunde även historiker komma ifråga för Nobels litteraturpris. Selma Lagerlöf nominerade Johan Huizinga. När man läser Ur medeltidens höst går det att se varför; stilistiskt är det mycket lyckat, och det är inte konstigt att boken, trots att den har en del erkänt märkliga idéer, fortfarande läses. Detta gör att den kan räknas till den mycket exklusiva gruppen med facklitteratur som överlevt trots att det kunskapen kanske inte övergett deras positioner, men i alla fall gjort en taktisk omgruppering, tillsammans med sådana saker som Det romerska rikets nedgång och fall och Om arternas uppkomst.

Den medeltida höst som tiden anspelar på är den franska och burgundiska senmedeltiden, en period av politisk splittring, och, enligt Huizinga, enorma spänningar på snart varje område: man var djupt religiös men avskydde prästerna för deras rofferi, man levde i en riddardröm trots att de behov som lett till riddarklassens uppkomst egentligen försvunnit och man förde ett utsvävande hovliv för att komma undan vardagens grymhet.

Trots att upplägget påminner om Burckhardts Renässanskulturen i Italien, som också refereras till då och då, med fokus snarare på kultur och mentalitet än den bullriga historien (en viss orientering kan vara av nöden innan läsning: Huzinga förutsätter att man redan har något hum om fransk historia), så är Ur medeltidens höst mycket läsvänligare, möjligen för att Huizinga inte är så uppfylld av ett behov att ständigt påpeka hur unika hans medeltida personer är – tvärtom betonar han snarare svårigheten att dra hitta en vattendelare mellan medeltid och renässans –, och nöjer sig med att beskriva hur de tänkte i religiösa frågor, om döden och kärleken, om riddare och dygder, om estetik. Ibland är han rätt trött på sitt ämne, som när han beskriver hur allegorin dominerade prosan, ibland är han upprymd och förtjust, som när han betraktar en bättre van Eyck, för trots att han betraktar senmedeltiden som en nedgångsperiod är han fullt beredd att erkänna att även sådana kan producera sköna ting.

Även om historiker säkerligen finner mycket att ifrågasätta, och boken ibland snärjer in sig i en del lite väl långrandiga resonemang, så är den ändå fortfarande läslig och läsvärd. Den som är intresserade av senmedeltid kommer finna mycket nöje i den. ( )