En bok om fasorna i koncentrationslägrens Tyskland under andra världskriget. Det som skiljer denna bok från andra jag läst om detta ämne är den objektiva betraktelsen av vad som händer. Författaren konstaterar med ett skrämmande förnuft och kylighet vad som utspelar sig omkring honom. Jag tycker om hans sätt att skriva. I början är det ett glättigt nästan lite naivt betraktande av verkligheten som sedan skickligt skruvas över till att betrakta fasorna men också "lyckan" i lägret. Språket följer skickligt med i förändringen av hans upplevelser. Jag förstår att han fått Nobelpriset. Det enda som gör att jag inte sätter en 5:a är att den kyliga objektiviteten gör att jag får en liten avståndskänsla till berättaren men för er som gillar att läsa riktigt bra littteratur är denna bok att rekomendera. ( )

Den handlar om koncentrationslägrens verklighet, om en ung pojkes väg till Auschwitz, Buchenwald och Seitz.

Det jag tyckte var så fantastikt är att Kertesz ger mig en känsla av att förstå hur det var samtidigt med huvudpersonen. Han vet ju inte om att han skall till ett koncentrationsläger utan upptäcker och förstår saker vartefter.
I början av boken så är de inne i en affär för att köpa saker till pappan som skall iväg till ett arbetsläger. Där får man reda på huvudpersonens tankar kring den gula stjärnan. Han tycker det är obehagligt att gå tillsammans med sin pappa och styvmor när alla tre har en gul stjärna. Är han ensam så tycker han nästan att det är lite lustigt med stjärnan, men tillsammans så blir det genant. Affärsinnehavaren har också stjärnor att sälja och han beundrar deras sätt att tillverka dessa. De har hittat på ett sätt att fästa tyget på något slags pappskiva och det blir förstås snyggare och så är spetsarna inte så löjligt felklippta som på en del hemgjorda. Han ser att de ståtar med sina egna varor på bröstet. Och att det verkar som om de bar dem bara för att få kunderna att köpa dem.

Ovanstående passage visar på ett bra sätt hur han tänker kring den gula stjärnan. Dels så skäms han för den, men att han också tycker att den ska vara snygg.
Det här är en av de böcker jag läst tack vare boken "1001 books you must read before you die". Och fortfarande blir jag inte besviken på de böcker som jag har läst tack vare listan.

Jag ger boken fem plus för att den fick mig att tänka. Nu när jag har läst den så kan jag på ett plan lättare förstå varför. Det är ju likadant nu. Det är upp till varje person att säga ifrån när det händer saker, men vi är lika rädda nu som då. Vi är ju tillsammans starkare, så varför står vi och tittar på när en ensam människa säger ifrån? ( )

I förordet sägs att ett tecken på en stor författare är att texten överlever översättning utan blessyrer, något som tycks mig att börja i fel ända: det rätta torde vara att ett tecken på en stor berättelse är att den kan framföras utan att språkets godtyckligheter behöver lägga hinder i vägen. I detta fall är det utan tvekan så att berättelsen är stor, och viktig, och, för att citera Svenska Akademien, »hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke«. Just godtycket är i någon mening det mest förfärande; för den som vant sig att se koncentrations- och arbetsläger i ett visserligen ohyggligt, men ändå rationellt, ändamålsenligt ljus blir det svårt att förstå de ansträngningar som görs för att rädda berättarens liv när hans kropp gjort uppror och knät blivit infekterat och obrukbart. Det märkliga i att man går så långt för att rädda en människa som är långt mindre arbetsför än de som tidigare skickats till Auschwitz gaskammare är på sitt sätt mer skrämmande än både gaskamrarna och de villkor som lett till sjukdomen. ( )

Stark skildring av upplevelserna före, under och efter vistelser i koncentrationsläger under andra världskriget. Just att författaren valt att beskriva även vad som hände honom innan han "tillfångatogs" - tvivlet, undran, ryktesspridningen - och efter frisläppandet gör detta oerhört intressant. Med det inte sagt att hans skildringar av upplevelsarna under interneringen inte håller måttet, de är starka de med. Men just att påvisa att det inte bara handlade om vad som skedde i lägren, utan även vad som hände omkring ger tyngd. ( )