Nu har jag provat något nytt: parallelläsning av två olika översättningar av samma verk, Rolandssången, ursprungligen nedtecknad/komponerad/berättad/komponerad av en viss Toruldos (han namnger sig själv på den sista raden, men verbet som används är synnerligen brett).

Översättarna i fråga är Jens Nordenhök respektive Leif Duprez och Gunnar Carlstedt, och i själva berättelsen är det inte så mycket som skiljer: några smärre detaljer, som inte påverkar förloppet nämnvärt. Den förra delen av detta lär vara hyfsat välkänt: Den nu närmare tvåhundra år gamle (!) Karl den store håller på och erövrar Spanien från muhammedanerna (av en märklig sort, som förutom Muhammed dessutom dyrkar två andra figurer kallade Apollin och Tervagant, och därutöver har avgudabilder av dem). Den svekfulle muslimske kungen Marsilje ber om fred i utbyte mot konversion, och Roland ser till att hans styvfar Ganelon sänds som ambassadör, vilket denne tydligen tar som en förolämpning och börjar stämpla med Marsilje för att få Roland dödad. Han får Karl att lämna Roland som befälhavare över eftertruppen, och Marsilje att attackera denna. Roland uppmanas av sin vapenbroder Olivier att stöta i sitt horn Olifant och tillkalla kung Karl, men vägrar av stolthet. Muslimerna attackerar, och långa, hårda strider går hårt åt frankerna, utom Roland, som mot slutet ångrar sig och ändå blåser i hornet så kraftigt att han spräcker tinningarna. Till slut är det bara han och biskopen Turpin kvar, och tillsammans med Karls förestående ankomst skrämmer de 40000 muslimer på flykten. Sedan dör Roland av de där spräckta tinningarna. Karl kommer fram, och har ihjäl de kvarvarande muslimerna.

Så långt är de flesta nog bekanta med historien, men det finns en del kvar: till Spanien anländer nämligen kalifen med förstärkningar, vilka Karl ser till att besegra i en något kortare skildrad batalj. Sedan återvänder han hem för rättegången mot Ganelon, vilken kommer att avgöras i envig mellan två förkämpas. Fähunden Ganelons förkämpe förlorar naturligtvis, och Ganelon sönderslits av fyra hästar. Slut.

Om detta kan man göra vissa observationer, såsom att riddarhjältar, till skillnad mot grekiska heroer inte kan fällas i ärlig strid, liksom att Rolandssången liksom flera andra epos från tiden tycks väldigt upptagna med att nedkämpa högmodet: Roland är förvisso en stor krigare, men han liksom andra som tror sig vara själva nog går till slut under; det hela är en stark påminnelse om det dåraktiga att inte utnyttja alla resurser man har bara för att inte bli betraktad som vek (jämför till exempel slaget vid Maeldun, eller slutet på Beowulfkvädet).

Något annat som slår en är hur väl sammanhållet materialet trots allt är: det finns ett par smärre utvikningar, men på det stora hela är det bara historien om Ganelons förräderi, mycket rakt berättat, utan liknelser och liknande, med upprepningar som främsta stilgrepp (i synnerhet effektivt när det kommer till frankerns stridsrop »Monjoie!«) – i alla fall av de som låter sig överföras: originalets uteslutande av konjunktioner blir nog obegripligt, assonanser (vokalrim) är för ovanliga, och bara en av de två översättningarna har satt det hela på meter.

Och där är vi tillbaka vid parallelläsningen: på det hela taget är ju som sagt skillnaderna i text små, även jag tycker att Nordenhöks lite friare variant har en något säkrare ton. Ett exempel: rad 1015 förefaller egentligen vara oöversättbar utan att man hamnar i oavsiktlig komik, ty när Roland skall förklara varför han känner tillförsikt inför striden säger han enligt Duprez och Carlstedt att:

De hedna har ju fel, det är de kristna som har rätt.

vilket har lite av bråk i sandlådan över sig. Nordenhök lyckas något bättre, utan talspråksmarkerande småord, och med det starkare paret rätten-orätt, även om takten är något sämre:

De kristna har rätten och morerna orätt.

Annars är Duprez och Carlstedts utgåva trevlig på andra sätt, med förklarande noter och mer upplysande för- och efterord (intressant nog motsäger böckerna delvis varandra). Om man tänker läsa Rolandssången – och det är inget tvivel om att det är ett läsvärt verk – så duger båda varianterna: Nordenhöks är lite tonsäkrare, Duprez och Carlstedts har bättre kringmaterial. ( )