P.O. Enquist har ett fantastiskt språk och berättarteknik. Trots det blir jag inte helt engagerad i denna roman som bygger på Blance Wittmans och Marie Curies liv med fokus på kärleken. För min del beror det på att jag har lite svårt för sättet som romanen är skriven. Ibland blir det oerhört känslosamt och rörande men så stannar P.O. upp och ska analysera och "rabblar" fakta. För mig stör detta rytmen i berättelsen vilket gör att detta inte blir en av Enquists bättre romaner enligt mig. ( )

Enquists språk är som vanligt fantastiskt och lite... gåtfullt. Men det är väl också det bästa med den här romanen.
Historien om Marie Curie, sedd ur sin förtrognas Blanche Wittmans ögon, blir inte riktigt bra. Blanche själv har också en historia att förtälja, men det känns som författaren själv inte blir riktigt engagerad i vare sig Blanches eller Maries öden. Detta - Enquists eget engagemang, alltså - har ju annars varit ett signum för honom; några lysande exempel är andra alster som "Musikanternas uttåg", "Livläkarens besök" och "Lewis resa". I "Boken om Blanche och Marie" åstadkommer han ett skrap på ytan, med punktvisa djupdykningar. Det räcker inte. ( )