George och Lennie går från gård till gård och arbetar. De hoppas en gång kunna tjäna ihop så mycket att de kan skaffa sig ett eget ställe och leva av jorden. Lennie är efterbliven, och George är den som tänker för de båda, även om han inte är glad över att Lennies problem med att hantera att han ibland är skrämmande stark leder till trubbel. Även de som inte känner den dikt av Burns från vilket namnet tagit förstår snart att något liknande kommer ske igen, denna gång än värre. Trots att man kan se att en av dess källor är en önskan att påvisa de orättvisor som präglade dåtidens samhälle, och sjunger medmänsklighetens lov, så är det så skickligt berättat att detta aldrig stör berättelsen, utan kommer in som logiska element i en historia som likt en grekisk tragedi obönhörligt närmar sig en alltigenom tragisk upplösning. ( )

Kortroman där Steinbeck excellerar med att berätta i dialogform. Utan att det känns som dramatik. Så oerhört bra, fräscht. Och precis som i "Vredens druvor" visar författaren en mycket fin känsla för talspråket, och det gör karaktärerna mycket levande. Åtminstone är detta sant på orginalspråk.
Steinbeck tecknar på de första inledande sidorna - främst med dialog - mycket tydliga blider av karaktärerna. De så gott som hoppar upp ur boksidorna, så levande är de.
Handlingen kommer nästan i andra hand, men den är såklart bra också... annars hade det inte blivit högsta betyg. ( )

Steinbecks kortroman från 1930-talets Kalifornien.
John Steinbeck fick Nobelpriset i litteratur 1962.