I kejsar Augustus dagar sysslade man icke enbart med skattskrivning och förlorande av legioner i mörka, nordtyska skogar. I imperiets hjärta kulminerade samtidigt den romerska litteraturens guldålder, och skalder som Vergilius sysslade med att förhärliga stadens förflutna genom att härleda den till Aenas av Troja. Vid samma tid, och på samma tema, skapade Titus Livius sin Ab Urbe condita, där han på prosa återberättade sägner om Roms äldsta tid. Trots att Livius var berättare snarare än historiker och moralist snarare än forskare, och trots att han själv ibland ställer sig kritisk till sitt material, så gör det faktum att han är en av de äldsta bevarade källorna till Roms äldsta tid att han fortfarande används, ehuru med försiktighet. Delarna om de absolut längst förflutna tiderna tycks idag avfärdade, men han tycks fortfarande kunna åberopas vad det gäller den yngre kungatiden och framåt.

Jag har nu tagit del av Sture Linnérs översättningar av just de äldsta delarna, Roms kungatid samt Romerska republikens äldsta tid 509-468 f.Kr., av outgrundlig anledning publicerade i två tunna volymer som tillsammans icke fullt kan komma upp i 300 sidor trots viss överlapp i det introducerande materialet. Föga förvånande berättar den första av dessa sägnerna om Roms grundande, av Livius sammanslagna till en enda, samt stadens dagar under de sju kungar som styrde innan republiken tog vid. Enligt Livius skall dessa kungar samtliga ha varit tämligen ensidiga personligheter – Romulus brydde sig föga om annat än krig, Numa beskärmade sig främst om religionen, och så vidare – som alla lyckades hålla sig kvar på tronen i i alla fall tre decennier. När republiken tog vid tycks dess krafter främst tagits i anspråk för att dels bekriga etrusker, sabiner, vejenter, aequer, volsker och andra likaledes ovänligt sinnade grannar utan att stort annat därmed uppnåddes än att sinnena riktades bort från inrikespolitiken, där främst fördelningen av jord emellan patricier och plebejer tycks ha varit ett stridsäpple.

Så långt de stora linjerna. Vad ville då Livius få fram i återberättandet av dessa? Främst ville han, likt i stort sett varje annan framstående romare som yttrade sig om saken, att folket skulle återgå till sina forna, förment enklare och ädlare vanor. I gamla dagar kunde en enda romersk ädling minsann försvara en bro mot en hel etruskisk här och, sedan den rivits utan att en djävul släppts däröver, iklädd full rustning simma tillbaka över Tibern, eller av motvilja mot tyrannstyre behärska sig så att det var fullt möjligt att låta högra handen förkolnas i en eldslåga, märk väl utan att hållas fast och utan att röra en min. Livius säger sig förvisso inte sätta större tilltro till sådana sägner, men inte desto mindre har han återgett dem. Förutom detta tycks han vara ute att ge en etymologi till diverse platser och företeelser utifrån just sådana anekdoter; allt emellan himmel och jord skall ha uppkallats efter diverse förtjänstfulla romare.

Om vi då bortser från alla frågor som tenderar att bekymra historiker av facket, hurdant är det rent litterära värdet? Livius var ju verksam under den romerska guldåldern, och då har man väl rätt att förvänta sig skicklig komposition, både språkligt och vad det gäller berättelserna i sig? Jodå, för det mesta är det utmärkt läsning; i synnerhet vad det gäller kungatiden och den första delen av bocken om republiken är det mycket läsvärt med skicklig komposition. Under republikens senare del så blir det tråkigare; politik och övergripande slagskildrningar hör inte till Livius styrkor. Huruvida Linnérs översättning gör originalet full rättvisa i fråga om språket är jag inte i stånd att avgöra, men språkdräkten är tagen för sig själv lyckad. Min största invändning är mot de många noterna och deras placering; har man i snitt en not per uppslag är det att fresta väl mycket på läsarens tålamod att placera dem efter brödtexten. En placering i sidfoten hade varit mer läsvänlig. De har dessutom ibland placerats ut på märkliga platser i själva texten. Förutom en mycket lätt irritation över beslutet att publicera verket i två volymer är detta dock det enda jag har att invända mot ett verk som förtjänar att fortsätta att läsas. ( )