Ärligt talat har jag svårt att veta just i vilken ända jag skall börja med kritiken mot denna bok, men en logisk startpunkt är titeln: det handlar inte alls om 1001 böcker, det handlar om »nästan 1001 romaner, plus en del andra skönlitteratur som vi helt godtyckligt valt att ta med«. Således saknar detta verk en hel del verk man annars tycker vore självskrivna i ett sådant sammanhang: det är sannerligen märkligt att inte förväntas läsa Homeros, eller Shakespeare, eller Dante, bara på grund av att de verkade i andra genrer. Speciellt hycklande är detta när man finner någon skribent i färd med att slå knut på sig själv för att motivera varför Borges Labyrinter skall vara med, när det vore oändligt mycket lättare att motivera till exempel Decamerone, eller när man finner det portugisiskt nationaleposet Lusiaden fått usurpera Odyssens plats.

Nästa problem är att boken förefaller skriven av litteraturvetare för litteraturvetare: den är fylld med obskyra verk och böcker vars främsta intresse är för just de som är intresserade av romanens utveckling. Det främsta exemplet är kanske en sydkoreansk mastodont om tio böcker, som endast finns översatt till ett europeiskt språk: franska. Sådant får en att tvivla på varför man skall bry sig om de övriga 1000 böckerna. Förutom urvalet så är dessutom språket fyllt av en massa kommentarer om hur viktigt och litteraturhistorisk spännande verken är, samtidigt som de förbaskade sammanfattningarna ständigt skall avslöja sluten.

På svenska har ju Göran Hägg egenhändigt producerat ett liknande verk, tidigare recenserat här, och skillnaden är på flera sätt stor: förutom att Hägg undviker de tidigare nämnda problemen har han nämligen en enorm fördel i att hans prosa faktiskt lockar till läsning. I jämförelse är 1001 books rekommendationer närmast dödskyssar, med ett ständigt fokus på varför en given bok är viktig, inte varför den är läsvärd (för vissa kan väl detta vara ekvivalent, men icke för mig). Hägg är dessutom märkligt nog den som intar en betydligt mer vördnadsfull position inför de riktigt stora klassikerna: inte en chans att han utelämnar Bröderna Karamazov bara för att han tycker att det finns för många böcker av Dostojevskij med på listan: det känns betydligt rimligare då att istället strunta i något av författare som Coetzee eller DeLillo.

Nej, 1001 books kommer knappast vara en resurs jag vänder mig till i första hand för att få tips på läsning: därtill hindrar dess korkade inkonsekvens i kombination med den lätt skitnödiga intellektualismen. Skönlitteratur läser i alla fall jag för nöjes skull, inte för att förstå varför annan skönlitteratur skrivits som den gjorts. ( )