En roman som visar sig vara en kombination av socialrealism och skräck. Spårar ur något mot slutet, men som helhet är det något så ovanligt som en bra svensk skräckhistoria (även om "Hantering av odöda" av samme författare är ännu bättre). ( )

Skräck är en paradoxal genre. Liksom andra typer av romaner där poängen är att saker skall barka åt helvete så blir det aldrig lika bra som när man som läsare är övertygad om att det hela kommer gå åt pipsvängen och snarare tvivlar på om det överhuvudtaget finns något sätt för personerna att klara sig än om de kommer ta den chansen. En vampyr som är ett tolvårigt barn som någorlunda bevarat sin mänsklighet är sålunda långt mindre skrämmande än ett vanställt, blint monster utan mer än de mest basala av drifter. Speciellt om den tolvårige dessutom har blivit vän med huvudpersonen. Av denna anledning fann jag det faktiskt ganska svårt att bli skrämd av Låt den rätte komma in. Den rätta ödesmättade stämningen infann sig helt enkelt inte riktigt. Å andra sidan är den betydligt mer närvarande än i Hanteringen av odöda.

Till skillnad från den boken så är människorna i Låt den rätte komma in genomgående betydligt mer trasiga. I princip ingen saknar personliga tillkortakommanden; någon skulle faktiskt i dagstidningar kunna beskrivas som monströs – och det innan skeendet gör honom till det även rent kroppsligen. Det är det ena monstertemat, det andra är det som huvudpersonen Oscar lever med varje dag. Att vara mobbad i skolan och ha en pappa som inte kan hantera spriten och en överbeskyddande mamma – som dock missat vad det egentligen är som han borde skyddas från – är sannerligen inte en lätt tillvaro. Och så träffar han en dag Eli, som ger honom en chans att få en ny start, att få en arena att bygga upp lite självförtroende att ta med sig ut ivrälden på. Ajvide Lindqvist har således, lika lite som i sin andra roman, inte främst skrivit en skräckroman om mystiska varelser, utan en roman som visar på människan med sina fel och brister – och ibland även sitt mod, och sin vilja att göra vad som måste göras. För att skydda de omkring en. För att inte ge efter och själv bli ett monster. För att vara en människa, och inte bara en liten lort.

Det hela är således bra, mycket bra. Det läskiga är kanske inte fullt så läskigt som det skulle kunna vara, och till den klassiska vampyrmyten fogas inte så mycket nytt i termer av det övernaturliga, men desto mer i termer av mänsklighet. ( )