Jag har läst de flesta av Harry Hole böckerna så det var kul att läsa om hur det började. Nesbö tillhör toppskiktet i spänningskategorin. Det är spännande och välskrivet och en riktigt bra debut även om han utvecklas i kommande böckerna. ( )

Spännande som tusan. ( )

Otaliga bloggar har skrivit om Jo Nesbøs deckare med den nyktre (en sanning med viss modifikation) alkoholisten Harry Hole i huvudrollen.

Jag gjorde en mental noteringen om att jag borde lägga det namnet på minnet men det var inte förrän Nesbø gästade Skavlan som jag fick upp ögonen för honom på riktigt.

Efter att ha besökt biblioteket några gånger utan att lyckas få tag i de två första böcker i serien om hittills åtta valde jag att beställa Fladdermusmannen och Kackerlackorna i stället för att ännu en gång återvända hem från biblioteket med oförrättat ärende.

Det har gått några timmar nu sedan jag läste ut Fladdermusmannen och mina känslor för boken som belönades med såväl Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman, som Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman, är minst sagt delade.

Mina förhoppningar om en bra deckare höll nästan på att grusas redan på andra raden i första kapitlet ty där och då dök den första av många engelska meningar upp. Situationen räddas något av att författaren inte har bemödat sig om att låta översätta dem för att sedan omge dem med parenteser vilket gjorde att jag kunde förlika mig med situationen även om jag för den skull inte känner mig helt bekväm med den heller.

Harry Hole åker till Sydney för att delta i jakten på den som mördade den unga norska tv-kändisen Inger Holter. Hole bildar par med aboriginen Andrew Kensington som lär honom allt som finns att veta om aboriginernas historia, seder och legender. När Hole och Kensington börjar jämföra mördarens tillvägagångssätt i samband med mordet på Holter med andra mordfall i landet inser de att det inte är en isolerad händelse utan att de i själva verket jagar en seriemördare. I jakten korsas deras väg av prostituerade, hallickar, knarklangare, boxare och cirkusartister och det är först mot slutet som jag förstår vad Nesbøs plan med denna udda skara var.

Fladdermusmannen är pratig och tidvis seg, det vill säga att den rik på dialoger och de historiska partierna är ofta extremt långa och omständligt beskrivna. Trots det lyckas Nesbø ändå tämligen väl med att väva in de historiska ögonblicken så att handlingen i sakta mak hela tiden håller sig i rörelse.

Vad som däremot är extremt frustrerande är att Hole ofta mixar drömmar med fantasier, verklighet med tillbakablickar vilket gör att jag helt tappar bort mig i alla irrfärder och måste bläddra tillbaka några sidor för att försöka lappa ihop alla delar till en helhet. Kan dock inte lägga all skuld på boken då jag har varit extremt trött i helgen och det kan mycket väl vara tröttheten som gjorde att jag helt enkelt inte hängde med i svängarna.

Till sist måste jag bara skriva några rader om Harry Hole själv. Han är en nykter alkoholist som lämnar Norge för att delta i en utredning i Sydney. Detta är dock långt ifrån hela sanningen då han i och med resan till andra sidan jordklotet försöker lägga ett lika långt avstånd mellan honom själv, sina alkoholproblem samt bilolyckan där en av hans kollegor dödades.

Han är lång, smal och märkt av ett mångårigt alkoholmissbruk men lyckas trots det få vilken kvinna han vill, vilket han – enligt Nesbø – kan tacka sin mun för. Detta har jag svårt att köpa men det är inte det som jag tycker är mest anmärkningsvärt utan det är återfallet där han släpper alla spärrar och flyr in i en alkoholdimma som varar i flera dagar för att sedan komma på den avgörande ledtråden som gör att mördaren ringas in, hittas och med dennes sorti från intrigen är också fallet avslutat. Föga trovärdigt i min bok.

Något som Nesbø dock lyckas väldigt väl med är att beskriva Sydney Aquarium och om jag någonsin kommer att åka till Sydney så är det ett ställe som jag definitivt kommer att besöka.

Betyget blir någonting mitt emellan okej och godkänd och trots det förhållandevis låga betyget tänker jag inte ge upp om Nesbø ännu. Kackerlackorna står näst på tur och förhoppningsvis kommer han inte att dryga ut dialogerna med thailändska ord för då gör vi nog definitivt slut Nesbø och jag. ( )

Jag har ju förstås hört en massa om Nesbø, så jag började med den första i serien om Harry Hole och den är ganska bra. Mycket intressant att läsa om Australiens kultur, men mysteriet är väl inte lika engagerande och Hole vet jag inte än om jag är så förtjust i. Det är en riktigt bra debutroman dock och jag har Amerikanska vänner som läser de senare delarna och rekommenderar dem, så resten av böckerna har redan "beställts" av min mamma att skicka över till mig - inte en chans att jag läser nordiska romaner på engelska om jag kan slippa (gjorde det misstaget med Mankell och störde mig på konstiga översättningar av svenska idiom)! :) ( )

Efter en ganska trevande (och lång) inledning med alltför mycket "fakta om samhället vi lever i" (i det här fallet Australien) tar sig deckarhistorien. Och blir ok. Men ändå inte superrafflande och kanske ena aning långsam med alltför många sidospår - för att göra texten fylligare(?).
Den viktigaste kritiken blir åndå att Nesbö har svårt att ´göra sina karaktärer trovärdiga. Och det tycker jag känns viktigt ändå. ( )