Atomisodan saastuttamasta Maasta evakuoidaan 8000 ihmistä avaruuslaiva Aniaraan. Pelastukseen matkalla ollut alus suistuu radaltaan tyhjyyteen ja pakolaiset on tuomittu elinikäiselle matkalle valovuosiholviin. Avaruuslaivan viimeinen matka on varoitus ihmiskunnalle: jos emme luovu väkivallasta ja etäännymme yhä enemmän luonnosta, ihmiskuntamme tuhoutuu.

Käsikirjoitus: Harry Martinson. Suomennos: Aila Meriluoto.
Yleisradiolle sovittaneet: Väinö Kirstinä ja Väinö Vainio.
Ohjaus: Väinö Vainio. Musiikki: Toni Edelmann.

Rooleissa:
Mimarobi - Kauko Kokkonen.
Isagel - Terttu Soinvirta.
Päägoldondööri - Ismo Saario.
I Taivaanmatruusi - Erkki Luomala.
II Taivaanmatruusi - Heikki Heino.
Pääastronomi - Ossi Ahlapuro.
Chebeba - Aino Lehtimäki.
Libidel - Eriikka Magnusson.
Gena - Eeva Litmanen.
Daisi Doody - Leena Uotila.
Pääinsinööri - Voitto Nurmi.
Johdon lähetti - Seppo Sariola.
Runoilijatar - Seela Sella.
Chefone - Juha Kandolin.
Miima - Iiris-Lilja Lassila.
Kuuromykkä - Kari Paukkunen.

Ensilähetys: 1975.

Atomisodan saastuttamasta Maasta evakuoidaan 8000 ihmistä avaruuslaiva Aniaraan. Pelastukseen matkalla ollut alus suistuu radaltaan tyhjyyteen ja pakolaiset on tuomittu elinikäiselle matkalle valovuosiholviin. Avaruuslaivan viimeinen matka on varoitus ihmiskunnalle: jos emme luovu väkivallasta ja etäännymme yhä enemmän luonnosta, ihmiskuntamme tuhoutuu.

Käsikirjoitus: Harry Martinson. Suomennos: Aila Meriluoto.
Yleisradiolle sovittaneet: Väinö Kirstinä ja Väinö Vainio.
Ohjaus: Väinö Vainio. Musiikki: Toni Edelmann.

Rooleissa:
Mimarobi - Kauko Kokkonen.
Isagel - Terttu Soinvirta.
Päägoldondööri - Ismo Saario.
I Taivaanmatruusi - Erkki Luomala.
II Taivaanmatruusi - Heikki Heino.
Pääastronomi - Ossi Ahlapuro.
Chebeba - Aino Lehtimäki.
Libidel - Eriikka Magnusson.
Gena - Eeva Litmanen.
Daisi Doody - Leena Uotila.
Pääinsinööri - Voitto Nurmi.
Johdon lähetti - Seppo Sariola.
Runoilijatar - Seela Sella.
Chefone - Juha Kandolin.
Miima - Iiris-Lilja Lassila.
Kuuromykkä - Kari Paukkunen.

Ensilähetys: 1975.

Jag har alltid fascinerats av dystopier och postapokalypser, och egentligen är det konstigt att jag inte läst Aniara förr. Har sett den i ett par teaterversioner, och läst utdrag tidigare.

Martinssons grundpremiss är så enkel och smart, och etableras med en slags no-nonsense-självklarhet redan från början: Goldondern Aniara med åttatusen resenärer på väg till Mars får styrsystemet förstört av rymdgrus och kommer ur kurs. Nu styr skeppet rakt ut i tomma rymden i riktning Lyrans stjärnbild och kan inte vända. Punkt.

Efter ett antal års färd ut i tomheten kommer dessutom nyheten om att mänskligheten förintats i ett kärnvapenkrig. Det är tomt framåt, tomt bakåt, och Aniara styr mot ingenting medan dess invånare tappar förståndet och dör.

Fösta knappa halvan av boken, som i anekdoter och ögonblicksbilder berättar om dekadens och fanatism som uppstår på Aniara, varvande episka skeenden med små detaljer, och som kulminerar med vakuumet som uppstår när skeppets upplevelse- och tröstmaskin Miman kopplar ner sig av sorg, är riktigt riktigt fin.

Andra halvan blir det dock betydligt mera statiskt, och bortsett från glimtar som plötsligt griper tag, blir det en stadig och rätt tråkig resa mot nollpunkten. Dom sista fyrtio sidorna pliktläser jag. Aniara är utan tvivel ett stort och imponerande verk, men har inte riktigt åldrats med värdighet. ( )

Aniara, en revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog troligen starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning som gjorde Martinson betryckt. En annan direkt utlösande faktor ska ha varit när han med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen. I ett tillstånd av dröm och vaka, likt en schamanistisk trance, tillkom de första 29 sångerna som till en början publicerades i Cikada under titeln "Sången om Doris och Mima". Boken kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Martinson använder sig av suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk laddning. ( )

Rymden är så stor, så stor; mänska, mänska liten.

Det stackars rymdskeppet Aniara far utan styrsystem ut i riktning Lyran. Människorna ombord förtvivlar, men finner tröst i den fantastiska Miman. Så nås dock skeppet av ekot av ännu en av de människans dumheter som gjorde den ursprungliga resan nödvändig, och Miman begår självmord. Förtvivlan och metoder att undkomma denna grasserar: skörlevnad, filosoferande, rutinarbete och maktlystnad. Alla misslyckas dock till slut att skydda från vanmakten.

Aniaras svaghet ligger i versen och dess rytmik, som ibland görs så mycket våld på att man undrar om det inte varit bättre att helt strunta i rimmen i vissa stycken. Den stora styrkan ligger i den sorgligt trovärdiga bild över människan och hennes dumheter som målas, men även dess lekfulla språk och vackra enskilda stycken. ( )