Frånskild, avrättad, död, frånskild, avrättad, överlevde – det är minnesregeln för Henrik VIII:s hustrur. Räckan är längre än någon annan monark, och har fått vissa skämtare att hävda att han är den ende kungen med fler hustrur än älskarinnor (vilket dock endast är sant om man bortser från att några av dem gick från att vara det ena till det andra). Antonia Frasers biografi The six wives of Henry VIII försöker göra dem alla rättvisa, och gör att man känner sympati inför dem alla, från den sannerligen drottninglika Katarina av Aragonien till den unga, naiva och levnadsglada Katarina Howard. En intressant iakttagelse: de skäl Henrik angav när han gjorde sig av med sin första och andra hustru visade sig faktiskt giltiga för hans femte.

I nutid är det väl främst den fromma, intelligenta och skickliga Katarina av Aragonien och den förföriska Anne Boleyn som allmänheten utanför Storbritannien har något hum om till följd av historiska romaner, men dessa sex hustrur visar på ett intressant spektrum av möjligheter: två dog i barnsäng, en avrättades efter påstådd otrohet, en efter faktisk otrohet, en försköts efter tjugo års äktenskap, en efter några få månader. En var mer glad i sängkammarfröjder än nyttigt, en hade ett mycket vagt hum om dem. Två av dem överlevde sin kunglige make.

Viktigast för deras slutliga öde var dock detta: endast en av dem lyckades föda överlevande manlig avkomma (och det kostade henne livet). Katarina av Aragonien försköts först när sannolikheten för manlig avkomma var försvinnande liten, samtidigt som kungen förälskat sig i Anne Boleyn; hon i sin tur avrättades efter att likaledes endast ha lyckats föda en enda dotter (även om man i efterhand kan konstatera att det bara var en, men ett lejon). Jane Seymour avled när hon fött en son. Anna av Kleve försköts efter att kungen funnit att hon inte väckte någon åtrå; Katarina Howard avrättades när hon väckt för mycket. Katarina Parr till slut lyckades vara tillräckligt underdånig och en god fostermor för att klara sig.

Även om de sex alla framträder som individer (även om Anna av Kleve aldrig blir en riktigt karaktär med fasta grunddrag: först är hon oskyldig men välvillig, sedan förnöjt oberoende, senare svartsjuk förskjuten, och till sist ekonomisk och lite obekväm), så är det kring kungen det kretsar: i en tid när maken ägde makten över sin hustru, och kungen över sina undersåtar, så var det en klarsynt drottnings främsta intresse att hålla sin make nöjd –en make som krävde manlig avkomma och underdånighet.

Det var lätt att i samtiden se Henriks liv som en klar illustration av den etablerade sanningen: äktenskap fick möjligen ingås på grundval av att man trivdes med varandra, men inte av lust. Henrik försökte med det senare i alla fall tre gånger, och fick betala priset (hans önskan när han sökte efter Jane Seymours ersättare att först se bruden sågs i samtiden som löjlig men var i ljuset av hans egen, i viss mening moderna, syn på äktenskapet rimlig).

Förutom det dynastiska kom vissa av kvinnorna lämna bestående avtryck: Anne Boleyn inte bara föranledde en brytning med Rom som Henrik teologiskt var ointresserad av (även om klostrens rikedomar var mat för Måns), hon skyddade även reforminriktade präster och fick en sådan installerad som ärkebiskop i Canterbury, och Katarina Parr gick än längre och gav till och med ut protestantiskt färgade skrifter. Hur historien skulle sett ut om någon av Henriks två första hustrur försett honom med manlig avkomma går bara att spekulera i, men rimligen hade den uppvisat betydande skillnader. ( )