Chimamanda Ngozi Adichie

Det tog mig två veckor att läsa Americanah. Inte för att jag kände någon absolut motvilja, utan snarast för att jag inte kände mycket alls inför den. Det är en kapabelt hanterad roman om två ungdomar, Ifemele och Obinze, som båda lämnar Nigeria för att söka ett bättre liv utomlands men efter längre eller kortare tid vänder åter till Lagos och möjligen varandra, berättad genom tillbakablickar. Boken diskuterar ras, fördomar och immigration, något som jag känner mig ha mycket liten rätt att bedöma eller ens kommentera.

Försöker man bortse från detta (och det är svårt, när de båda tidvis lever liv på botten, som papperslös migrant eller endast delvis stipendierad student med dåliga odds att få ens halvärligt arbete, för att sedan omvandlas till bloggare med ras som tema), så återstår en egentligen rätt osannolik kärlekshistoria om att ständigt ha kvar en viss längtan efter ungdomskärleken man gled ifrån på grund av skam och stolthet istället för egentlig ovilja.

Huvuddelen av romanen är alltså en undersökning av ras och status: i synnerhet de västerländska, närmare bestämt amerikanske komplexen kring ras och hur det ibland framställs som en ickefråga när det för de drabbade kan vara något enormt, eller hur en och samma person kan förstå precis vad som pågår ibland och nästa dag helt missa det. Det handlar också om hur man omvandlas av främmande land: anpassar sig efter främmande seder, bär på bitterhet för ens dåliga lycka, eller blir mer och mer traditionell och biter sig fast av en bild av sitt gamla hem som man återvänder och upptäcker inte längre stämmer.

Två veckor tog det, som sagt. Jag vill inte fördöma med svaga hyllningar, men jag har svårt att skriva något mer glödande än att det är klart tecknade och sympatiska huvudpersoner och oklanderlig uppbyggnad, för skulle jag göra det skulle jag behöva besitta en starkare passion för grundtemat än en intellektuell snarare än uppfyllande tacksamhet för att jag aldrig behövt uppleva något i närheten.… (mer)

Första gången jag läste något av Chimamanda Ngozi Adichie var 2008 då jag läste ”En halv gul sol” som handlade om inbördeskriget i Nigeria, känt som Biafrakriget. Då jag fullständigt älskade den boken såg jag väldigt mycket fram emot att läsa Americanah och jag blev inte besviken. Riktigt bra bok som gav mig en fantastisk läsarupplevelse under så gott som varje sida. Den skildrar livet ur perspektiv som klass, ras, kultur och relationer i Afrika, USA och England. Som en röd tråd genom hela boken finns kärleken mellan Ifemelu och Obinze som jag hela tiden hoppas ska få ihop det igen efter tonåren hemma i Nigeria.
Jag gillar författare som lyckas åstadkomma att jag som läsare tycker så bra om en huvudperson som har så många brister och gör så många, i mitt tycke, felaktiga beslut. Det blir på något sätt på riktigt då. Perfekt bok att börja läsa när man har lite ledighet då man inte gärna lägger ifrån sig det.… (mer)