John Ajvide Lindqvist

Av de sex novellerna och den kortroman som utgör innehållet kan i alla fall tre ses som variationer på gamla teman: vi får åter möta vampyrer, vandrande döda och havsvidunder som bryter in i vanliga svenskars lite sjaskiga, trasiga men tämligen oremarkabla liv och trasar sönder dem helt. De flesta historierna är skrivna på beställning, omfattar cirka tjugo sidor och är tämligen råa: skrämsel kan bygga lika mycket på kroppar som förstörs som psyke.

Tre av dem står ut lite från övriga: »Speciella omständigheter«, om hur något rör sig på natten nere i källaren i en villa, titelnovellen, om en far som med sin unge son flyttar till ett avskilt hus när hustrun gått bort och råkar på spöken och en musikslinga som lockar fram dem, och den avslutande »Tjärven«, som upptar halva sidantalet och berättar om en medelålders grupp som firar midsommar med klassåterträff på en skärgårdsö och råkar ut för först åländska rånare och sedan gammaldags gastar.

»Speciella omständigheter« är den enda av berättelserna där man aldrig riktigt får reda på vad det är som är ute efter människorna: något är det, något intelligent och nattaktivt, men mycket klokare än så blir man aldrig. Jämfört med vampyrer och spöken blir upplevelsen därför värre: har man ett namn och en mytologi så vet man i alla fall vad man kan och inte kan söka försvara sig med. Sådant finns tämligen klart i titelnovellen: det är gammaldags hemsökelser med visioner och spökljud, en melodislinga som öppnar dörren till andra sidan och en vansinnig barnamördare. Att säga mer vore att säga för mycket, men för de kvarlevande lär den gett djupast spår.

»Tjärven«, slutligen, är en tämligen rättfram historia om en liten grupp som isoleras på en ö med en fyr och en grupp vandöda: inga vapen, inget skydd, ingen kontakt med omvärlden. Det kräver lite fusk med åländska sjörövare för att det skall bli någon historia överhuvudtaget (för några år sedan hade något enklare räckt för att båten skulle försvinna, men nu måste även mobiltelefoner försvinna), men om man kan strunta i det är det bra: det är sju väldigt olika personer som fastnar på ön, det är olika sätt att förhålla sig till en svunnen tid och sju olika livsöden som förs samman, och så blir det en jäkla gegga med levande lik och uppätna hjärnor av det hela.

Våran hud vårat blod våra barn är kanske inte den av Ajvide Lindqvists böcker man bör börja med (Det är kanske bara »Vad mig tillkommer« som har ett tema som inte hanterats utförligare eller bättre), men för den som redan gillar hans verk är den väl värd att läsas.… (mer)

Det börjar bra. Och fortsätter länge i en anda som verkligen får mig att vilja veta hur det ska gå (sluta). Men så tappar jag intresset, och kanske tappar författaren fart? Eller... åtminstone byter hela historien karaktär... åtminstone för mig.

Men jag känner igen detta.. från hans tidigare romaner.. det är nog så att det slaskigaste inslagen i Ajvide Lindqvists historier inte eggar mig, det blir tråkigt med allt blod och slask... (Det värsta av detta lyftes ju också bort ur succéfilmen "Låt den rätte komma in", kanske inte för intet.)

Men romanens första tre femtedelar.. bra.… (mer)