Svetlana Alexievich
Författare till Bön för Tjernobyl
Om författaren
Svetlana Alexievich was born in Stanislav, Ukraine, Soviet Union on May 31, 1948. She became a journalist and wrote narratives from interviews with witnesses to events such as World War II, the Soviet-Afghan war, the fall of the Soviet Union, and the Chernobyl disaster. Her books include Zinky visa mer Boys: Soviet Voices from the Afghanistan War and War's Unwomanly Face. She won the National Book Critics Circle Award in 2005 for Voices from Chernobyl: The Oral History of a Nuclear Disaster and the 2015 Nobel Prize in Literature. (Bowker Author Biography) visa färre
Verk av Svetlana Alexievich
Associerade verk
The Art of Fact: A Historical Anthology of Literary Journalism (1997) — Bidragsgivare — 211 exemplar
Writing War: The Best Contemporary Journalism About Warfare and Conflict from Around the World (2003) — Bidragsgivare — 15 exemplar
Taggad
Allmänna fakta
- Namn enligt folkbokföringen
- Алексиевич, Светлана Александровна
Алексіевіч, Святлана Аляксандраўна
Aleksijevitj, Svetlana Aleksandrovna - Födelsedag
- 1948-05-31
- Kön
- female
- Nationalitet
- Vitryssland
- Land (för karta)
- Belarus
- Födelseort
- Stanislaw, Oekraïne
- Bostadsorter
- Paris, Frankrike
- Utbildning
- Belarusian State University (journalism)
- Yrken
- onderzoeksjournalist
- Priser och utmärkelser
- Friedenspreis des deutschen Buchhandels (2013)
Nobelpriset i litteratur (2015) - Agent
- Galina Dursthoff
- Kort biografi
- Elle a reçu de nombreux prix prestigieux pour son ouvrage La Supplication - Tchernobyl, chronique du monde après l'apocalypse (1997) (dont le Prix de la paix Erich-Maria-Remarque en 2001). Ce livre reste cependant toujours interdit en Biélorussie.
Elle est aussi l'auteure de La guerre n'aura pas un visage de femme (1985), ouvrage retraçant par des interviews le récit de femmes soldats de l'Armée rouge durant la Seconde Guerre mondiale, de Cercueils de zinc (1990, 1991 pour la version française), qui recueille des témoignages de soviétiques ayant participé à la guerre russo-afghane, de Ensorcelés par la mort, récits (1995), sur les suicides de citoyens russes après la chute du communisme et de Derniers témoins (2005), témoignages de femmes et d'hommes qui étaient enfants pendant la Seconde Guerre mondiale. En 2013, son livre La Fin de l’homme rouge ou Le Temps du désenchantement remporte le Prix Médicis essai.
Wikipedia
Medlemmar
Recensioner
De sista vittnena : solo för barnröst : utopins röster av Svetlana Aleksijevitj
Så skrämmande och så bra. Aktuellare än någonsin med Ukrainakriget. Var kommer all ondska ifrån?
Jag läser normalt aldrig böcker där omslaget proklamerar att den eller författaren fått mottaga ett visst pris; men för Svetlana Aleksivjevitj fick jag göra ett undantag: Bön för Tjernobyl kunde jag inte gärna kunna komma undan att läsa med intellektuell anständighet i behåll.
Det var nära att jag lade ifrån mig den; förordet innehåller diverse överdrivna eller felaktiga uppgifter (som en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima, eller uppgifter om omkomna efter Tjernobyl som är en storleksordning större än vad Greenpeace räknat fram, och två större än vad FN uppgett), men det var väl att jag inte gjorde det: huvuddelen av boken utgörs av historier berättade av diverse enskilda drabbade: unga hustrur som förlorat en make, saneringsarbetare, de som evakuerats, barn som fått lämna sitt hem, myndighetspersoner, en fysiker som försökte få myndigheterna att gå ut med enkla råd för att minska riskerna dagarna efter olyckan.
De verkar få berätta ostört av Aleksijevitj; deras ordflöde verkar nästan aldrig avbrytas av frågor, och de får berätta om hur de återvänt, hur de ätit den bestrålade maten, hur de arbetat utan skydd, hur ingen varnat, hur diverse varor förts ut från det bestrålade området och sålts, hur de kämpat för någon älskad som till slut dött i strålsjuka eller cancer.
Det är inte bara en bok som Tjernobyl: det är lika mycket en fördömelse över det sovjetiska systemet, som gjorde att ingen vågade varna för farorna, som gjorde att inget ansvar kunde utkrävas, som gjorde att hela processen präglades av korruption, som kallade in »frivilliga« och lät ingenjörer arbeta med spadar för att sanera. Mer tvetydigt är väl den attityd som fick vissa att gå med på detta, som kämpade på trots en viss uppfattning om farorna, som utförde nödvändigt arbete som sett till att katastrofen inte blivit än värre – och som tack ofta blev utstötta.
Arbetet vaa ofta ineffektivt: jord begravdes under jord, ett område sanerades en dag och var lika kontaminerat nästa, ett område kunde friklassas för några flaskor hembränt. Slumpmässigheten och godtycket är påfallande.
Kommer detta övertyga den som tror på kärnkraften? Nej: det finns för mycket som skiljer sig mellan Sovjet och väst, inte bara rent tekniskt utan också hur man skulle reagera som går att ta som ursäkter. Den korruption, den cynism som ibland skymtar fram i order från högre ort, den ovilja mot att vara den som inte uppfyller planerade kvoter eller skriker varg är i alla fall inte lika utvecklad. Än. Klart är i varje fall att kärnkraft behöver ordentlig översyn, granskning och ett omgivande samhälle där människor går före planer eller pengar.… (mer)
Det var nära att jag lade ifrån mig den; förordet innehåller diverse överdrivna eller felaktiga uppgifter (som en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima, eller uppgifter om omkomna efter Tjernobyl som är en storleksordning större än vad Greenpeace räknat fram, och två större än vad FN uppgett), men det var väl att jag inte gjorde det: huvuddelen av boken utgörs av historier berättade av diverse enskilda drabbade: unga hustrur som förlorat en make, saneringsarbetare, de som evakuerats, barn som fått lämna sitt hem, myndighetspersoner, en fysiker som försökte få myndigheterna att gå ut med enkla råd för att minska riskerna dagarna efter olyckan.
De verkar få berätta ostört av Aleksijevitj; deras ordflöde verkar nästan aldrig avbrytas av frågor, och de får berätta om hur de återvänt, hur de ätit den bestrålade maten, hur de arbetat utan skydd, hur ingen varnat, hur diverse varor förts ut från det bestrålade området och sålts, hur de kämpat för någon älskad som till slut dött i strålsjuka eller cancer.
Det är inte bara en bok som Tjernobyl: det är lika mycket en fördömelse över det sovjetiska systemet, som gjorde att ingen vågade varna för farorna, som gjorde att inget ansvar kunde utkrävas, som gjorde att hela processen präglades av korruption, som kallade in »frivilliga« och lät ingenjörer arbeta med spadar för att sanera. Mer tvetydigt är väl den attityd som fick vissa att gå med på detta, som kämpade på trots en viss uppfattning om farorna, som utförde nödvändigt arbete som sett till att katastrofen inte blivit än värre – och som tack ofta blev utstötta.
Arbetet vaa ofta ineffektivt: jord begravdes under jord, ett område sanerades en dag och var lika kontaminerat nästa, ett område kunde friklassas för några flaskor hembränt. Slumpmässigheten och godtycket är påfallande.
Kommer detta övertyga den som tror på kärnkraften? Nej: det finns för mycket som skiljer sig mellan Sovjet och väst, inte bara rent tekniskt utan också hur man skulle reagera som går att ta som ursäkter. Den korruption, den cynism som ibland skymtar fram i order från högre ort, den ovilja mot att vara den som inte uppfyller planerade kvoter eller skriker varg är i alla fall inte lika utvecklad. Än. Klart är i varje fall att kärnkraft behöver ordentlig översyn, granskning och ett omgivande samhälle där människor går före planer eller pengar.… (mer)
Oerhört stark porträtt av människorna under andra världskriget. Jag har läst många böcker som handlat om andra världskriget men den här boken lärde mig helt klart något nytt. Patriotismen och kämpaglöden hos det ryska folket och att man gjorde vad som helst för sitt land. Det här är ett dokument för eftervärlden som ger ytterligare en bild av krigets fasor och grymhet men speglat ur den enskilda människan. Att just ge kriget ett kvinnligt ansikte ger något nytt och unikt. Bara att rekommendera alla att läsa.… (mer)
Boken är inte lika gripande som Bön för Tjernobyl som jag läste för någon månad sedan. Kanske beror det på att jag som svensk har lättare att relatera till Tjernobylkatastrofen eftersom den mera konkret påverkade oss.
Det är givetvis ett fruktansvärt öde för de drabbade att först genomlida detta och sedan bli bemötta som brottslingar på grund av att opinionen vänt. Och det ännu mera hemska är väl att den stat som skickade ut dem numera verkar helt vänt dem ryggen. Men att stämma författaren för boken har jag svårt att förstå. Det förringar dem ju bara ytterligare och det är väl ändå inte författaren som de borde rikta sin ilska mot. Känns mera som ett rop på hjälp, men ett rop på hjälp som gör det svårare att känna empati för dem.… (mer)
Det är givetvis ett fruktansvärt öde för de drabbade att först genomlida detta och sedan bli bemötta som brottslingar på grund av att opinionen vänt. Och det ännu mera hemska är väl att den stat som skickade ut dem numera verkar helt vänt dem ryggen. Men att stämma författaren för boken har jag svårt att förstå. Det förringar dem ju bara ytterligare och det är väl ändå inte författaren som de borde rikta sin ilska mot. Känns mera som ett rop på hjälp, men ett rop på hjälp som gör det svårare att känna empati för dem.… (mer)
Listor
Best of 2014 (1)
Oral Histories (1)
Disaster Books (1)
1980s (1)
Women in War (1)
1990s (1)
Five star books (3)
Read These Too (1)
Tagged Cold War (1)
Best First Lines (1)
Priser
Du skulle kanske också gilla
Associerade författare
Statistik
- Verk
- 25
- Även av
- 6
- Medlemmar
- 6,120
- Popularitet
- #4,023
- Betyg
- 4.3
- Recensioner
- 210
- ISBN
- 330
- Språk
- 26
- Favoritmärkt
- 16