Robert Burns (1) (1759–1796)

Frans G Bengtsson varnar vid ett tillfälle med rätta för utgåvor med folks samlade verk: ytterst få författare håller sådan jämn kvalitet att allt de skrivit är värt att läsas (undantagen utgörs främst av personer med mycket begränsad produktion). Denna tes gäller i högsta grad Robert Burns: av sexhundra tätskrivna sidor upptas hälften av diverse brev, vars intresse för ickespecialister är ytterst ringa (jag har heller inte läst dem alla), och av den del som innehåller material på vers utgörs ytterligare en dryg halva av diverse dagsverser, versbundna epistlar, epitafier och liknande, och det är alltså endast en fjärdedel av volymen som främst utgörs av den typ av kärlekspoesi som poeten kanske är mest uppskattad för.

Denna kärlekspoesi är heller ingen dålig sak, må vara att skotskan stundom ställer stora hinder i vägen. Kunskaper i nordiska språk hjälper en smula, men en liten ordbok skulle varit till mycken glädje. Den rustika poesin går dock fram väl ändå: det är mycket unga vackra skotska flickor, älskande par som struntar i föräldrar och fattigdom, flickor som längtar efter pojken som måst gå in i armén och liknande, även om mer påtaglig tragik också förekommer ibland. Denna sorts ämnen har väl numera hamnat helt i händerna på schlagermakare, men Burns hanterar det väl, som i A red, red rose. Här finns också sådant som engelskans stora allsång, Auld lang syne, och mer dryckesviseartade saker som O guid ale came, och hans kanske för detta ändamål lite väl långa men mycket roliga variant av John Barleycorn , som handlar om hur tre kungar står efter det arma kornets liv, och hugger av honom vid fötterna, slår honom mör, dränker honom i vatten, hivar omkring honom, rostar honom över eld, och krossar honom mellan kvarnstenar, men

John Barleycorn was a hero bold,
Of noble enterprise;
For if you do but taste his blood,
'Twill make your courage rise.

'Twill make a man forget his woe;
'Twill heighten all his joy;
'Twill make the widow's heart to sing,
Tho' the tear were in her eye.

Then let us toast John Barleycorn,
Each man a glass in hand;
And may his great posterity
Ne'er fail in old Scotland!

Även den förra delen har en del trevliga saker insprängda bland all tillfällighetsdikt: bland annat den lilla dikt om den stackars mus vars hus förstördes av plogen, med raden som Steinbeck sedan tog till titel på en av sina böcker, eller den förtjusande To a haggis, vilket troligen enda gången inälvsmat besjungits av en stor poet.

Som sagt bör man dock inte som jag inskaffa Burns samlade verk: skaffa istället ett gott urval, med ordbok och helst förklarande noter (Burns har uttryckliga jakobitiska sympatier, och dikter om skotska uppror säger troligen inte svenska läsare så mycket). Då kan man få en riktigt trevlig stund i sällskap med en skicklig poet.… (mer)