Karel Čapek (1890–1938)

Karel Čapek är en mycket sympatisk författare, kapabel att skriva litteratur av diverse arter: pessimistisk science fiction, deckare, noveller, trädgårdsböcker och reseskildringar. Här är det fråga om den senare sorten: upplevelserna från en rundresa i Danmark, Sverige och Norge mot slutet av trettiotalet.

Čapek är uppenbart imponerad: här tycker han sig finna den sortens enkla, förnuftiga, hederliga människor som möjligen hade kunnat hantera de scenarier han målade upp i sina spekulativa böcker: istället för att upptas av själviska småttigheter tycks nordborna ha förstånd att inrätta ett samhälle där alla kan leva ett drägligt och värdigt liv. Detta kan kanhända verka en smula överdrivet för en nutida läsare, men den nordiska föreställningen om den mänskliga staten lever trots allt kvar.

Det är inte bara människorna som fascinerar Čapek: han är minst lika förtjust i den natur han möter, från Danmarks slätter över den svenska djupa skogen till det norska havsbandet, och han fördjupar sig i långa beskrivningar i diverse saker han finner förtjusande, stödd inte bara på sin kapabla prosa utan även på sin förmåga som någorlunda duktig amatörtecknare. Visst, ingendera förmågan räcker riktigt ända fram, men han lyckas ändå ganska väl i skildringen av Nordnorge och hans färd på en liten, idag väl knappast som sjövärdig betraktad, båt mot midnattssolens land.

Som reseskildring betraktat är det väl ingen lysande bok, men det är ändå en rätt trevlig bagatell av en författare, som trots sin pessimism ändå håller uppe hoppet om en bättre människa: inte genom storstilade projekt eller ideologier, utan genom sin tro på att vanlig anständighet kan göra tillvaron bättre.… (mer)

I Salamanderkriget av Karel Čapek (mannen som sett till att tjeckiskan gett i alla fall ett bidrag till de flesta språks vokabulär, nämligen robot) från 1936 är förhållandet det omvända mot det vanliga i science fiction-berättelser: människan upptäcker en art salamandrar som visar sig både vara intelligenta – men inte kulturella – och dugliga arbetare. Dessa börjar snabbt utnyttjas som en sorts slavarbetare, och sprider sig till all världens hav. Till en början nyttjas de främst till att röja hamnar och liknande, men snart börjar storslagna terraformeringsprojekt ta fart. I samband med detta tas de också i tjänst av de europeiska makterna, som skapar enorma arméer bestående av salamandrar. På grund av människans sedvanliga kortsynthet lyckas salamandrarna snart vända sig mot sina forna herrar och börjar på eget bevåg forma jorden så att den passar deras behov, vilket visar sig omöjligt att förhindra då människan för snöd vinning och av storpolitiska skäl är oförmögen att enas mot detta hot.

Så långt ramberättelsen, eftersom detta verk är en satir över människans dårskaper snarare än en spänningsberättelse. Vidrigast är kanske stycket om den forskning som bedrivs på salamandrar, i vilken dessa stympas och lobotomeras; ja, två forskare avlivar och äter rent av upp en salamander som tidigare hjälpt dem att utföra kemiska analyser, då han blivit blind efter att de trepanerat honom. Den främsta kängan sparas dock åt människans kortsynta oförmåga att bortse från småaktiga meningsskiljaktigheter och sin egen vinningslystnad för att kunna bemöta ett hot som berör hela världen, en känga som känns minst lika aktuell idag som den måste ha gjort när boken skrevs.… (mer)