Gianrico Carofiglio

Trots dålig lönsamhet åtar sig advokat Guido Guerrieri att försvara senegalesen Abdou Thiam som står anklagad för mord på en liten pojke.

Till en början tror Guerrieri att Thiam är skyldig till anklagelserna men allt eftersom bevisen läggs fram och efter otaliga möten med den misstänkte är han övertygad om att åklagaren och polismakten vill spärra in en oskyldig man och döma honom till livstids fängelse.

Den här boken är märklig på många sätt!

Samhällskritiken hoppar bokstavligen upp ur boksidorna för att slå en i ansiktet för att sedan försvinna som om ingenting har hänt. Här finns såväl smygrasism, kamphundar som en inblick i det italienska rättssystemet och om det ligger någon sanning i det som Carofiglio skriver om tänker jag även fortsättningsvis göra allt som står i min makt för att hålla mig inom lagens råmärken vid mina framtida besök i detta underbara land.

Det är extremt svårt att placera in På sannolika skäl i ett enda fack.

Guido är precis som författaren själv advokat och en stor del av handlingen utspelar sig därmed under rättegången där Thiam står anklagad för mord. Därmed torde det stå klart att det är en s.k. rättegångsthriller som t.ex. John Grisham har specialiserat sig på. Nja, inte riktigt ändå då tempot är på tok för lågt för att åtminstone jag skulle kalla det en thriller.

Deckare då? Jo det har förvisso skett ett mord men det är ett mord som läsaren inte får ta del av. Vi får dock inte vara med när pojken hittas ej heller får vi ta del av utredningen om mordet utan allt detta framkommer först under ovan nämnda rättegång. På sannolika skäl följer alltså på intet sätt normen för hur en deckare normalt är uppbyggd.

Spänningsroman då? Särskilt spännande blir det egentligen inte förrän på slutet då Guerrieri håller sin slutplädering och domarna går ut för att diskutera en friande eller fällande dom.

Psykologisk deckare? Ja varför inte då Guerrieri i och med sitt känslomässigt instabila tillstånd efter skilsmässan med Sara ser rättegången som en slags terapi som ska ta honom upp ur det djupa hål han har hamnat i.

Bokens språk och berättarkonstruktion

På sannolika skäl är en lättläst bok på fler än ett sätt. Språket är enkelt men för den skull inte tråkigt vilken i normala fall är en helt omöjligt kombination, i alla fall för mig. Här fungerar det dock alldeles utmärkt med korta meningar och ett språk som även icke advokater kan förstå.

Att kapitlen dessutom är korta gör sitt till för att speeda upp läsningen.

Jag har läst otaliga böcker under min läsarkarriär men detta är faktiskt första gången som jag har läst en bok med så många dialoger som ändå på något konstigt vis inte är dialoger i ordets rätta bemärkelse. Här följer ett exempel på hur en (icke)dialog kan se ut:

Så frågade jag förläget om hon ville komma in. Nej tack, hon hade bara ringt på dörren för att presentera sig. Hon kom precis hem efter att ha varit ute hela dagen. Hon hade en massa saker att göra efter flytten. När hon hade fått allt i ordning skulle hon bjuda upp mig på en kopp te (s.82)

Därefter följer ett mellanspel i form av en mening som sedan går över till en markerad dialog:

”Och var inte så ledsen,” sa hon när hon gick mot trappan.

Som sig bör när man läser en bok av en italiensk författare (eller en författare av en annan nationalitet som bor i Italien) får man goda recept till skänks.

Musiga kycklingfärsbullar

Koka kyckling och mal den tillsammans med ett hekto kokt skinka.

Lägg alltihopa i en skål, rör ner ett ägg, riven parmesanost, muskot, salt och svartpeppar.

Blanda i lite ströbröd och arbeta in det i färsen.

Forma sedan färsen till biffar och rulla dem i ägg uppvispat med salt och lite vin.

Stek dem i olivolja på svag värme.

Låt bullarna rinna av på lite hushållspapper, blanda ihop en sallad och droppa på lite balsamvinäger.

Buon Appetito!… (mer)