John Dickson Carr (1906–1977)

Det finns många trådar i John Dickson Carrs Det krökta gångjärnet: det mord som begås har kopplingar till Titanic, automater (den gamla 1700-talssorten som vanligen var en människa som låtsades vara en sorts robot som låtsades vara en människa) och häxor. Samt frågor om identitet.

Boken öppnas med att den lokale godsägaren sir John Farnleigh utmanas: en person utifrån hävdar att han är den riktige sir John, och att de fick byta plats i samband med Titanics förlisning. Med sig har han en småskum advokat och Johns gamle lärare, som skall ha oemotsägeliga bevis på identiteten.

Naturligtvis slutar det med mord – men inte på den person man väntar sig. Snart dyker doktor Gideon Fell upp i utredningen, och det börjas ryckas i de mest oväntade trådar: en stackars flicka som dog ett år tidigare, det giftskåp som föurotm ockult litteratur också är lagringsplats för en halvt sönderåldrad automat, en jungfru skrämd till hysteri.

Det hela ordnar till slut upp sig, efter erkännanden och en djävulsk detalj som gör det svårt att gissa någonting. Bokens titel får också en förklaring, men den är som mycket annat inte det man främst bör fokusera på om man själv vill försöka reda ut vad som hänt.

Det är kanske inte den allra mest lysande deckare jag läst: det är lite för mycket vagheter i en del ledtrådar, och en del av förklaringen är lite väl långsökt för att det inte skall kännas som om inte taskspel så åtminstone lite osportsligt av författaren. Även om det kanske inte är en bok att anföra som det främst exemplet på pusseldeckare kan den dock sättas i händerna på någon som redan är intresserad av genren med förvissning om att den kommer läsas med behållning. Den kusliga stämningen är i vilket fall lysande.… (mer)

Adrian Conan Doyle – son till Arthur – tillsammans med John Dickson Carr har skrivit ihop några berättelser om sin fars mest kända skapelse, baserade på fall som nämnts i förbigående. Samlingen är inte helt oäven, men visar upp ungefär samma variation av fall, från de lätt genomskådade till de mer fantastiska, som faderns, låt vara att variansen är något lägre. Man får inte se något riktigt lysande, och Holmes iaktagelseförmåga i en bisaker är ganska snålt tilltagen, men berättelserna når heller inte de bottennivåer som kom från ursprungsförfattarens penna. Bäst är kanske berättelsen om det låsta rummet, vilket inte är helt förvånande när man betänker vem den ena av författarna är– även om han inte sägs ha varit den som skrivit lejonparten av detta.

Om du läst alla originalberättelser och vill ha mer i samma stil så är denna bok något att titta närmare på. I annat fall bör man först vända sig till den äldre Conan Doyle.… (mer)