Samuel Taylor Coleridge (1772–1834)

Få poeter har väl ett rykte vilandes på så få ben som Samuel Taylor Coleridge: endast två av hans poem torde väl vara mer allmänt kända, och ett av dem är oavslutat och snarast känt för omständigheterna kring dess tillkomst. Detta är dock orättvist, ty man förstår snabbt att hans lyra kunde få fram betydligt mer än gotiska berättelser om fågelskjutande sjömän och opiumdoftande skildringar av asiatiska palats: här finns habila sonetter, fina naturskildringar, gotiska ballader, kärlekspoesi, klagande religiösa och upprört politiska poem.

Bäst är dock kanske balladerna, med tänjbar meter som i sina bästa stunder bjuder på både rim och inrim. Det mest kända av dessa, »The Rhyme of the Ancient Mariner«, är ganska typiskt: övernaturliga makter är vanligt förekommande, även om de ide andra verken håller sig något mer i halvdagern, och de ynglingar som träffar på dem kommer för alltid att få inte bara sin värld utan också sitt förhållningssätt till den rubbade.

Det andra av Coleridge mer kända opus, »Kubla Khan«, har fått sällskap av andra fragment: inte lika högstående, men ändå bra. Huruvida »Kubla Khan« med sina exotiska bilder av palatset Xanadu kom till efter ett opiumrus har visserligen ifrågasatts, men att opium verkligen spelade en roll för andra dikters tillkomst är mer än säkert: vissa av dem är tämligen fulltaliga kataloger över det helvete som abstinensen medför. Diktens användande av ett magiskt landskap är också typiskt: många är de dikter där han ger liv och färg åt ett landskap, från sjödistriktets lugn över alpernas mäktighet (som han aldrig såg själv) till det vackra Toskana.

I just sjödistriktet träffade han också den som skulle bli hans musa, och tillägnats de flesta av kärleksdikterna, i form av Wordsworths svägerska. Coleridge hade en för poeter sällan skådad tur i det att den han var förälskad i delade förnamn med hans hustru, så med viss vaghet i personbeskrivningen hade det möjligen varit möjligt att ge den från saknaden utströmmande poesin ett sken av respektabilitet. Eftersom han dock inte ville acceptera att hustrun han inte längre hade mycket gemensamt med och det nya föremålet för hans åtrå bar samma namn blev det dock inte så, och han valde istället att ta anagram på namnet, vilket var nog så problematiskt då det var det för ändamålet knappast lämpade »Sara«. Likväl blev det fin poesi, från den tidiga förälskelsen, genom stunderna sittandes i ett varmt kök fram till det bittra slutet då han förstå att det hela är dödsdömt.

Mer skulle kunna sägas om t.ex. Coleridges personliga tro (kristen, men med starka drag av naturdyrkan), hans politiska inställning eller hans ständiga återvändande till problemet med inspiration, men jag tror jag avslutar med ett lite oväntat exempel: många prov därpå ges inte, men när han ville kunde han vara riktigt rolig i dikt; följande exempel är ur en svit av dikter där han ber om uppehållsväder nästa dag för att en inte helt välkommen gäst inte skall få en ursäkt för att stanna kvar än längre, och när vi kommer in i dikten har han klagat över hur regnet väckt honom mitt i natten (bakom humorn lurar hela tiden sorgen):

Yet if, as soon as it is light,
O Rain! you will but take your flight,
I'll neither rail, nor malice keep,
Though sick and sore for want of sleep
but only now, for this one day,
Do go, dear Rain! do go away!… (mer)