Amal El-Mohtar

Det pågår ett tidsresekrig i universum mellan the Garden och the Agency. Det började förmodligen någonstans i framtiden, men eftersom det är ett tidsresekrig utkämpas det i alla åldrar, långt bak i förhistorien och långt fram i framtiden. Parallella tidslinjer vimlar det av, tiden klyvs hela tiden. Mellan tidslinjerna färdas agenter som försöker påverka summan av tidslinjerna och driva utvecklingen åt det håll som gynnar deras egen framtid, för att säkerställa att den blir av och att deras egen kultur överlever och frodas.

The Garden är en biologisk, organisk kultur, grön och fokuserad på växter. I deras framtid odlas människorna fram. The Agency ären hårdare, kall, mekanisk miljö, mer en provrörs- och maskinkultur. Deras utskickade tidsagenter är de som driver kriget, och de har stor påverkan på historien, det inte inte (enbart) små fjärilar i Amazonas vi talar om.

Agent Red beskrivs som “tålmodig, ensamvarg, försiktig”. Men hon är alldeles för skicklig för de uppdrag hon får, för hon börjar bli uttråkad. Förmodligen är hon the Agencys skickligaste agent. “She thirsts for contact, for a new, more worthy battle.” Och så en dag finner hon inte det förväntade resultatet efter en intervention. Något gick fel, någon vars närvaro hon svagt förnimmer lade ett krokben för henne. Och hon hittar ett crèmefärgat kuvert, med texten “Burn before reading”. Red inser att det förmodligen är en fälla, men kan hon stå emot? Så inleds en korrespondens med Blue, som är agent för the Garden. Blue har också börjat bli uttråkad, men hon har noterat spåren efter Reds framfart i tidslinjerna och är motvilligt imponerad, för hon är estet. “The elegance of your work makes this war seem like less of a waste”, skriver hon.

De är båda redan från början medvetna om att deras brevväxling inte får upptäckas, att det skulle ses som förräderi, och de hittar på allt omständligare, tidsödande och konstnärliga sätt att lämna över breven. Att de är tidsödande är inget problem, för de har ju all tid i världen, de tar olika skepnader och kan ibland planteras under en antagen identitet i en tidslinje och leva nästan ett helt liv i den. Men de är aldrig riktigt säkra på att den andra inte gillrar en fälla. De är ju fiender, lojala mot sina egna kulturer.

Red och Blue söker upp varandras tidslinjer för att (bildligen, inte bokstavligen) fäktas, duellera, göra utfall och ripostera – hela tiden utan att någonsin träffas fysiskt. De gömmer sig hela tiden i varandras utkant, varandras ögonvrå. Det blir en lek för dem att besegra varandra på alltmer utstuderade sätt och att skriva retfulla, spirituella brev till varandra. Största delen av boken består av beskrivningar av olika episoder i tiden och agenternas arbete där, och av omständigheterna bakom hur breven produceras, planteras och hittas, och hur Red and Blue reagerar på både hur de hittar breven och på brevens innehåll, men det är innehållet i breven som driver handlingen framåt.

Det här är en lekfull och poetisk bok som rymmer både humor och allvar. Jag kan tänka mig att den upplevs som lite flummig och virrig för en del läsare och det märks att en av författarna är publicerad lyriker. Men lekfull är inte detsamma som lättsam, även om brevväxlingen börjar som retsamma orddueller så djupnar allvaret ju längre berättelsen fortgår. “The elegance of your work” skriver som sagt Blue till Red, och jag känner detsamma för El-Mohtars och Gladstones kortroman. Den är rolig och elegant.… (mer)