Elizabeth Gaskell (1810–1865)

Elizabeth Gaskells Cranford nämns ofta som något för den som läst Jane Austen och vill ha något åt samma håll, men helst vill hålla sitt livstycke intakt. Och visst, det är på sitt sätt rimligt: livet i den lilla sömninga staden är ungefär vad som skulle väntat de flesta av Austens hjältinnor om de misslyckades med att fånga en karl. Ty i Cranford regerar kvinnor, fattiga men av den vagt aristokratiska sort som egentligen varken kan, vill eller får arbeta (i alla fall om de inte skall deklasseras). Män finns det ytterligt få: en kyrkoherde med kvinnoskräck, en doktor, som dock inte ses som av helt god klass, och en kapten Brown, som inte riktigt följer med i det sociala spelet.

Annars bara kvinnor. Förutom då tjänare, bönder och butiksägare, liksom advokater och affärsmän i staden som alla på något sätt ser till att damernas bornerade liv fortsätter vara möjligt i alla fall ett litet tag till. Mycket lite händer dock: damerna skrämmer upp varandra med spökhistorier, någon stickar en tröja till sin ko, eller vad det nu må vara. Det är dessutom episodiskt skildrat, eftersom det från början var en enda novell som senare fick uppföljare och till slut en slags längre historia. Ändå fungerar det väl som berättelse.

Till bokens komiska sidor hör den schangtila snobbigheten: kvinnorna är mycket måna om att upprätthålla skenet, och följer en uppförandekod som i resten av landet sedan länge försvunnit (vilket illustreras när en av damerna råkar i konflikt med kapten Borwn, som föredrar Dickens böcker framför dr Johnsons). Samtidigt finns en stark sammanhållning: när en av bokens damer råkar på verkligt obestånd, så går de övriga tillsammans för att tyst stödja henne på ett sätt som inte sårar hennes stolthet.

Precis som hos Austen finns alltså en blandning av sött och beskt, även om det beska här inte är riktigt lika elegant och aningen svårare att uppfatta. Något förtjänar Cranfords damer att skrattas åt, men äras mer ändå.… (mer)

Först bör det väl klargöras att Elizabeth Gaskells North and south inte handlar om USA, utan om England, även om förtecknen annars inte är helt olika. Den unga Margaret Hale tvingas flytta från det vackra, konservativa, oföränderliga södern när hennes far kyrkoherden finner sig inte kunna hålla med om den anglikanska kyrkans lära, och istället försöker försörja fru och dotter som privatlärare i industristaden Milton i »Darkshire«, en smutsig, aggressivt liberal och framstegsvänlig stad. Hans främsta elev är industrialisten John Thornton, som snart också får öga för Margaret.

Resten är i stort sett förväntat: Margaret lär känna en vanlig arbetare, strejk utbryter, båda parter lyckas nästan bryta den andres rygg, och sedan kommer en långsam försoning, som trots att den är väl sockrig och konciliant inte är helt feltänkt. Vad gäller kärlekshistorien så är den av typen som försiggår mellan personer som inte känner sitt eget hjärta förrän det är nästan försent, här efter ett missförstånd rörande Margarets för myteri efterlyste bror.

Något som är mer förvånande är all död: inte mindre än sex viktigare personer tas av daga, och sorgligt nog är det bara en av dem som inte uppfyller mallen för en viktoriansk god död. Även om det inte är fullt så mjäkigt som hos Dickens, och Margaret är en imponerande stolt person (vilket dock får slå över när hon blir helt förkrossad av vetskapen om att hon vid ett tillfälle handlat moraliskt fel och nu aldrig mer kan se Thornton i ögonen efter att hon – dragit en vit lögn), så är det hela ändå mycket uppbyggeligt och kristet.

Bäst är Gaskell istället när hon satiriserar: hon är en mycket mild kommentator, men likfullt exakt och rolig. Som berättare i större skala är hon duglig, men inte en av de allra bästa.… (mer)