Knut Hamsun (1859–1952)

Den här boken berör verkligen mig, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. Jag blir irriterad och nästan arg på hur huvudpersonen beter sig. Hans stolthet och svältande förvirring gör att han tar väldigt konstiga beslut. Just när det verkar ordna upp sig gör han på nytt något helt ogenomtänkt och förstör för sig själv igen.
Jag har lite svårt att bestämma mig för om boken är bra, men jag kan i alla fall rekommendera att ni läser den för att själva bilda er en uppfattning.… (mer)

Att läsa Hamsuns Pan var mer smärtfritt än jag väntade mig. Inte på grund av något som kan kopplas till den åldrade författarens politiska vanfärder, utan för att bokens huvudperson är av en typ jag sällan uppskattar. Att Thomas Glahn, löjtnant, är skicklig jägare och fiskare, som lever på vad skog och hav ger uppe i Nordnorge, är inte något problem. Att han har svårt att föra sig i sällskap borde vara det. Han förälskar sig i byns främsta ungmö, dotter till handelsman Mack, och hon plågar honom genom ombytlighet och att ignorera honom. Han svarar genom att kasta hennes sko i sjön.

Ni ser problemet? Glahn, som är en halvgud när det bara är han, hans bössa och hunden Esop, är bortkommen och oförstående när Edvarda Mack är i närheten. Med smedens Eva klarar han sig dock bättre. Till dess Edvarda får nys om detta (vilket kanske var meningen från början), och en hop olyckor drabbar honom, för att till slut leda till verklig tragedi.

Historien är fullgod men inte mer, med främsta poäng i att dokumentformen gör att läsaren aldrig kan vara riktigt säker på om Glahn har rätt i sina misstankar eller inte – vilket understyrks av epilogen. Naturskildringarna är däremot fantastiska, när Glahn drar på jakt efter fågel och beundrar den skira nordiska miljön.

Bättre än jag skulle vågat hoppas, men ändå ingen fullträff.… (mer)

Huvudpersonen är en intellektuell på dekis, som när boken börjar pantsatt allt utom det han går och står i, och som programenligt går boken igenom och svälter. »Går« är förresten inte bara en del av en fast konstruktion: den namnlöse huvudpersonen vandrar runt över hela Oslo (eller rättare sagt Kristiania, boken kom ju ut innan de båda växt ihop), allt medan han blir allt svagare och allt mer förvirrad av hungern. Det står tidigt klart att han inte riktigt har huvudet i ordning; hans sinne hoppar mellan de mest skilda stämningar, ena stunden strålande ljus och hoppfull glädje, andra nattsvart mörker och djup ånger.

Norskan var i allmänhet lätt att följa; snart listar man ut att »lommer« är ›fickor‹ och »blyant« ›blyertspenna‹, och även om det är svårare att lista ut att »frugtsommelig« är ›gravid‹ så finns ju alltid det stora mellannätet att tillgå.

Jag hade dock svårt för boken, utan att riktigt kunna lasta den för det: jag har helt enkelt svårt för den här typen av berättelser om personer som själva borde inse att de går mot undergången, men bara går runt utan att riktigt försöka göra något åt det– kanske för att jag känner igen mig lite i beteendet . Det blir hela tiden värre och värre; man ser hur huvudpersonens olika infall gjort det svårt att behålla pengar, och trots tillfälliga framgångar på området blir det svårare och svårare att tjäna ihop till brödfödan. Detta förvärras av hans stolthet; trots att han förfaller mer och mer försöker han förgäves hålla skenet uppe.

På grund av min svårhet för den här typen av berättelser har jag dock svårt att komma med en rekommendation: jag kan se att det är ett skickligt hantverk, men vad hjälper det när själva temat gör att jag måste anstränga mig för att plocka upp boken?… (mer)

Historien om Isak, den strävsamme nybyggaren utan bakgrund är njutbar läsning. Språket flyter lätt, och tonen är lite på avstånf begrundande, tycker jag. Jag har aldrig stött på Hamsuns sätt att skriva förr, även om det bara är små små skillnader från gängse historieskrivare. I moderna termer kan man nästan beskriva historien som en dokusåpa, slog det mig när jag läste. Händelserna följer på varandra, slag i slag, till synes utan något högre syfte än att skapa en berättelse. Men akta dig, du kan bli bedragen...
Men VAD berättar han då? Hela romanen är en propagandaskrift som glorifierar de starke män (ja, MÄN) som väljer att bryta jord och arbete hårt. Dem skall det gå väl. Viljelösa, lata lycksökare göra sig icke besvär. Samer (lappar som Hamsun säger) är ett ljusskyggt, lömskt folk, som tar varje tillfälle som bjuds att lura till sig godsaker. Och skall författaren beskriva någon som ser ful ut eller gör en grimasch, ja, då är han "spansk".

Det blir fascinerande att läsa någon så uttrycker sig så oförblommat rasistiskt.
Vid en första anblick kanske man tycker att denna roman kan jämföras med "Utvandrarsviten". Men egentligen inte alls, tycker jag. Jag anser att de berättar diametralt motsatta historier snarare än parallella. Jag tror det blir tydligt nog, utan att "veta" något om Hamsun respeltive Mobergs världsåskådningar.
Hamsuns rasistiska undertoner, och den propagandistiska monologen i sista kapitlet om bonden Isaks förträfflighet gör mig lite illamående.… (mer)