Fredrik Härén

Jag växte upp i en liten by mitt ute i skogen och den enda jag hade att prata med var min två år äldre bror. Vi var dock sällan eller aldrig sams och när jag var less på hans dumheter rusade jag antingen in på mitt rum eller tog till flykten utomhus. Var jag än var hade jag sällskap av mina ”låtsaskompisar” som jag visserligen inte kunde se men jag tyckte ändå att jag kunde känna deras närvaro.

Det är just gränsen mellan den verkliga och den ickesynliga världen som De ickesynliga handlar om.

Alexandra ”Alex” Johansen är en singeltjej i trettio års åldern och hon har fortfarande inte lyckats klippa navelsträngen till sina föräldrar. Därför pluggar hon till läkare för att det är vad hennes pappa förväntar sig av henne. Hon blir konstant jämförd med sin bror Daniel som redan är en framgångsrik kirurg och som har en vacker fru och två söta söner. Alex känner sig konstant underlägsen honom och efter att ständigt ha misslyckats med sina tentor bestämmer hon sig till slut för att hoppa av läkarstudierna för att i stället börja plugga till journalist. Detta gick inte omärkt förbi i familjen Johansen och en katastrof inträffar som en direkt följd av hennes avslöjande.

Trots det väljer Alex att följa sin utstakade plan och efter en tid påbörjar Alex sitt projektarbete där hon på projektets hemsida efterlyser barn som har fantasivänner. Och det är där det hela börjar …

De ickesynliga ligger så långt ifrån de böcker jag normalt brukar läsa men trots det kan jag inte riktigt släppa den. Varför?

Jag har vid ett flertal tillfällen konstaterat att jag inte tror på spöken, att jag inte gillar övernaturliga inslag och att jag inte är särskilt intresserad av att läsa oändligt långa kursiva avsnitt.

Här finns allt av just det, men ändå inte. Gränsen mellan den verkliga världen och den ickesynliga världen är hårfin. I bokens värld kan en del se de ickesynliga och andra inte. I den verkliga världen kan en del se spöken och andra inte. Gemensamt för de båda är att man måste vara ”insatt” för att kunna ta steget över från den ena världen till den andra. De kursiva avsnitten är utbytta med ett knep som i alla fall jag föll för även om jag kan tycka att vit text mot svart bakgrund är en aning svårläst (beror nog mest på att jag ser dåligt än på någonting annat).

Att jag helt och hållet köper Fredrik Häréns märkliga roman är den igenkänningsfaktor som löper från första till sista sidan. Förutom barnens låtsaskompisar känner jag även igen mig i Alex och Daniel (hemska tanke). Alex och jag är väldigt lika (fast jag klippte navelsträngen till mina föräldrar mer eller mindre redan när jag var 16 år), vi velar och kan inte bestämma oss för vad vi vill bli. Vi har och har haft jobbiga relationer till våra bröder. Alex kämpar febrilt för att få en egen identitet och ett eget värde men hon förlorar hela tiden den kampen till förmån för sin narcissistiske bror som jag personligen skulle njuta av att ge en rejäl knäpp på näsan. Nej, min bror var inte narcissist men jag har personligen kommit i alltför nära kontakt med en sådan personlighet och det är ingenting jag önskar ens min värsta fiende.

Det finns en hel del att säga om bokens handling men det går inte utan att avslöja för mycket för dem som ännu inte har läst den och det vill jag ju inte.

De ickesynliga är omöjlig att genrebestämma. Här finns i stort sett allt: (smygande) spänning, fantasi, verklighet, vetenskap, övernaturliga väsen, relationer och mystik. En härlig och framgångsrik blandning!… (mer)