Hergé (1907–1983)

Kung Ottokars spira är nog Hergés första riktiga fullträff: inte för att historien innehåller några element som tillkommit, utan för att berättande och miljöer är såpass väl genomförda: från den inledande spänningen när Tintin försöker nå den syldaviska huvudstaden Klow innan professor Halambique, över försöken astt lista ut hur den mystiska spiran stulits ur ett låst, avspärrat rum fram till slutets spännande jakt för att få tag i spiran igen och föra den tillbaka för att hindra Borduriens försök att ansluta Syldavien.

Allt hänger samman, inget verkar direkt överflödigt (även om man undrar över alla dessa komplotter som tycks omfatta varenda polischef och överste men som alltid hållts hemliga fram till dess att Tintin snubblar över dem). Man får träffa Bianca Castafiore och några lite halvtrista skämt om hur horribelt det är med opera, men å andra sidan får Dupond och Dupont gott om tid och faktiskt visa sig ha viss kompetens och förmåga (på ungefär nivån doktor Watson, vilket är bättre än de normalt klarar). Milou får också hjälpa till och klara frestelser.

Som sagt, väl berättat, med ett par spännande och relevanta mysterier, bra hanterad exotism och vältecknade miljöer.… (mer)

Den svarta ön är ännu ett Tintinäventyr där han råkar snubbla över en liga med skurkar, varvid dessa försöker röja honom ur vägen och därigenom ger honom spår att följa. Samtidigt jagas han av Dupond och Dupont, får ibland hjälp av Milou (när denne inte dricker sig redlös på whisky) och besöker vackra miljöer.

Här möter vi för första gången den lömske doktor Müller, som hotar att lägga in Tintin på mentalsjukhus och göra honom galen, samt aptämjare, klantiga ryska hejdukar och flygaräss. Tintin åker också nerför backe i husvagn, med betydligt mer realistiskt resultat än när Musse och Kalle gör det. Han hoppar ned på tåg i farten, brinner nästan inne, och är på väg att dränkas. Och beskjuts, igen och igen.

Det är högt tempo, men inte mycket till intrig (när översättaren i förordet pratar om Agatha Christie visar han bara att han inte läst henne). Skoj, men knappast det bästa Hergé kunde.… (mer)

Tintin och det sönderslagna örat har samtidigt en mer sammanhållen och en mer splittrad intrig än de båda förra äventyren. Kompakt, eftersom det mesta i den hänger samman någorlunda, splittrad eftersom den kan delas upp i två rätt separata skeenden: dels mysteriet med en fetisch med sönderslaget öra, dels revolutionerna i och krigen med grannlandet som försiggår i bananrepubliken San Theodoros, under general Alcazar.

Det är den förra som driver handlingen och är orsaken till insyltningen i de senare: Tintin täcker en stöld av en fetisch från ett etnografiskt museum, upptäcker att allt inte står rätt till, och börjar nysta. Han tar reda på att den stulna fetischen kom från San Theodoros, och reser dit för vidare undersökningar, förföljd av två skurkar med större fäbless för än skicklighet i knivkastning (en annan skurk är på liknande sätt glad i men oförmögen att hantera sprängladdningar). Där hamnar han mitt i en revolution, blir överste och adjutant hos generalen, men utsätts för en komplott av storfinansen som önskar krig mellan San Theodoros och grannlandet Nuevo Rico för att komma över ett oljefält. Till slut hamnar han dock hos de eftersökta indianerna, innan han kan återvända till Bryssel för att till slut uppdaga fetischens hemlighet.

Det är bra, med välfunnen stil och roliga småepisoder, även om andra lämnar en del att önska (vid ett tillfälle räddas Tintin av ett påpassligt blixtnedslag), och bokens tudelning drar ner intrycket något. Ett medelgott äventyr i den lättare skolan.… (mer)

Till skillnad från Faraos cigarrer fanns det vissa delar av Blå lotus som låg och skräpade i minnet: i alla fall den olycklige unge man som fick känna på giftet som gör en galen och därefter i nit för taoismen ville hugga halsen av folk kunde jag återse med nöje. Och så titelns opiumhåla, möjligen hjälpt av att den fick tjäna som förebild i huvudet när Sherlock Holmes bevistade en motsvarighet i London.

Annat var helt glömt, eller helt enkelt över mitt förstånd vid förra läsningen, som den fula japanska politiken med ett sabotage som togs som intäkt för en invasion, eller de korkat hämndlystna européerna som snarast tjänar som japanernas hejdukar (inklusive ett par belgiska detektiver, nu i sitt normala dåliga slag).

Eller den lite småtaffliga stilen: mycket av albumet Blå lotus är kvar från den gamla tidningsserien, och formen är lite skakig. Hergé har heller inte riktigt lärt sig hur man diskret låter läsaren förstå vem en person är när inte Tintin är där. Å andra sidan är det nu väldigt tydlig en sammanhållen berättelse, och skämt och sidohistorier har mer rimliga proportioner till huvudhandlingen.

Det är kanske inte ännu uppe på allra högsta nivå, men det är bra och lovande.… (mer)