E. T. A. Hoffmann (1776–1822)

Man kan inte anklaga E. T. A. Hoffman för att med Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad ha velat med titeln förleda läsaren om vad som väntar: det är i sanning en av katten Murr skriven självbiografi som blandats med utdrag ur en biografi över Hoffmans alter ego Kreisler.

Det är en roman från tiden innan romanen fick sin klassiska form: Hoffman spelar utgivare och kommer som sådan vid ett par tillfällen in i texten för att beklaga sig när Murr lånar för friskt, och liknande kommentarer förekommer i den Kreislertext som på något sätt beblandats med kattens memoarer. Tillsammans bildar de två delarna en förtjusande, om något förvirrande, bok, som man är mycket glad över har försetts med en adekvat mängd förklarande noter av översättaren Margareta Zetterström, dessutom placerade i sidfoten där man vill ha dem. Boken gavs ut i två delar, »utgivaren« hävdar att en tredje var på väg men det vete katten; han excellerar i diverse romantisk ironi.

Murr är ungefär vad man kan vänta sig av en katt: lat, självgod, inbilsk, smålynnig och så intagande självklar att man förlåter honom alla hans svagheter. Hans biografi är en kattspegel över tillvaron som lärd: förutom försöken att hålla sin lärdom undan sin ägare, så är den handling som finns dels en parodi över studentåren med föraktet mot de stadgade kälkborgarna, dels hans interaktioner med den mer världslige pudeln Ponto, som leder honom ut på villovägar. Det är lustigt, i synnerhet Murrs höga tankar om sin egen poetiska förmåga eller när man genom djuren förstår mer än de och de omgivande människorna, men leder inte mycken stans som historia.

Det skulle å andra sidan Kreisler-historien kunna göra. Kreisler är här knyten till ett litet låtsashov som furst Irenæus håller efter att ha gått i exil som följd av Napoleonkrigen. Där finns också hans vän mäster Abraham, orgelbyggare och före detta mystiker, grevens dotter Hedwiga och svagsinte son Ignaz, som mest bryr sig om sin samling porslinskoppar, samt den formidabla fru Benzon och hennes dotter Julia. Snart ankommer också en prins Hektor för att anhålla om Hedwigas hand, och diverse intriger och komplikationer tar vid, bara för att avbrytas just när man anar upplösningen.

Kreisler själv är en kompositör av genialitet Hoffmann själv aldrig riktigt nådde upp till (han var mycket inflytelserik som kritiker, och inspirerade två större kompositörer till att skapa verk med anslutning till honom: Offenbach skrev en opera om honom, och Schumann skrev den musik han menade Kreisler skulle ha skrivit). Det finns en hel del funderingar om konst och konstnärens plats i världen, och musikens kraft som kärleksbud. Även om det hela tycks oavrundat, och man gärna läst mer om Murr, så är man nöjd med det som finns.… (mer)