Henrik Ibsen (1828–1906)

Jag hade inte väntat mig att andra delen i samlingen av Ibsens Samtidsdramatik väsentligen skulle vara en novell av John Ajvide Lindqvist, men det är nog så jag bäst kan beskriva Frun från havet: i ännu en av dessa norska småstäder vid havet bor doktor Wangel med sin andra hustru Ellida och de två döttrarna från förra äktenskapet, Bolette och Hilde. Två unga män dras till dessa, den lungjsuke konstnären Lyngstrand och Arnholm, döttrarnas tidigare lärare.

Ellida verkar inte ha knutit an ordentligt till barnen, och snart förklarar hon inte heller kunnat gå in i äktenskapet riktigt fullt och helt: hon hade innan det ingått en underlig förlovning med en sjöman som snarast verkar personifiera havet, som tycks ha förvänt bort hennes fria vilja men som hon inte vill veta av när han inte är närvarande.

Å andra sidan tycker inte hon att hon kan stanna kvar i äktenskapet om hon skall tvingas till det: det som tycks locka mest är friheten att välja, men det står mot Wangels egen tro att hon inte är fullt tillräknelig och att han bör ta besluten åt henne.

Allt detta känns kanske inte helt övertygande, och parallellismen hos de yngre är lite väl övertydlig. Att jag överraskades av innehållet beror inte bara på att delar av innehållet verkar otypiskt, utan också att det är tämligen okänt.

Huvudpersonen i Hedda Gabler heter inte ens så: hon har gift sig med Jörgen Tesman, en snäll men naiv historiker, så naiv att man vill skrika. Hedda är i mycket hans motsats: hennes far var general, hon har alltid varit rik och upphöjd, har aldrig hittat något hon kunnat gå upp i och roar sig därför med att manipulera andra utan att ha något riktigt mål med det, en elakhet nästan lika aningslös som mankens snällhet.

Värst drabbas Eljert Lövborg, Tesmans gamle kollega och stundom konkurrent, och fru Elvsted, som förälskat sig i honom och verkar ha lyckats få någon ordning på det liv han tidigare ödde på skörlevnad. Hedda verkar mest tycka det verkar spännande att få makt att rubba deras banor, likgiltigt hur. Och i bakgrunden står domare Brack, betydligt mer målmedveten.

Mer av moralitet än politik, alltså, och inte ens den är helt tydlig: Hedda är tydligt inte någon förebild, men är samtidigt tillräckligt komplex för att inte kunna avfärdas hur som helst. Någonstans verkar det ha saknats bromsar, någon som kunnat hjälpa henne hitta möjligheter andra än att kasta sig in i ett äktenskap med en man hon inte ens kan respektera. Detta gör att det logiska slutet blir att Ibsen än en gång följer Tjechovs lag.

Det har gått bättre i livet för huvudpersonen i Byggmästare Solness, i alla fall arbetslivet: äldre, aktad, ensam på orten, med en tidigare konkurrent som underordnad anställd. Det privata är kanske inte lika harmoniskt, ett olyckligt äktenskap med barn som avled medan de fortfarande ammades. Nu håller han på och kröner karriären med ett nytt hus åt sig och hustrun, en andra ersättare för hennes föräldrahem, det som brann och ledde till såväl barnförlusten som hans yrkesframgångar: tomten kunde styckas upp och bebyggas med småhus åt andra.

In i hans liv kommer då Hilde Wangel, som en gång såg honom sätta krans på nybyggd kyrkspira, och beundrat honom sedan. Då börjar det röra på sig: hans tidigare konkurrent Knut Brovik går snabbt mot döden, dennes son Ragnar vill få chansen att själv bli arkitekt, medan Ragnars fästmö Kaja Fosli mest verkar fästad vid Solness själv. Det är en hel del som känns igen från tidigare Ibsen, men samtidigt finns här en symbolism som aldrig riktigt får blomma upp: det handlar inte längre uttalat om lögn eller makt genom manipulation, utan om någon slags mystisk kraft som får andra att göra som man vill. Jag skulle vilja kalla det Strindbergskt, men Strindberg en dålig dag: inte riktigt framme i det rent mystiska. Det känns sladdrigt utan att det vägs upp av någon intressant mångtydighet.

Lille Eyolf är dödsmärkt. Han är titelkaraktär i ett Ibsendrama, men hans främsta syfte är att en tid ha varit den matta som samlat på sig problem som sedan också sopats under den: fadern Allmers är någon slags ateistisk intellektuell, modern Rita, med tidens terminologi, hysterika och sensuell, svartsjuk på allt och alla. Allmers syster Asta uppvaktas av ingenjör Borghejm, men har svårt att slita sig från brodern.

Eyolf är svag och sjuklig, skadat av ett tidigt fall och aldrig rätt ihopläkt. Fadern kommer hem från fjällvandring, och har fått nya perspektiv: istället för sitt stora moralisk-filosofiska verk skall han ägna all tid åt sonen och dana denne till förnöjd man. Hustrun Rita vill mest ha Allmers för sig själv. Men så går Eyjolf i sjön, och allt spricker och gammalt var läcker ut lite varstans. Psykologin känns på flera sätt modern, som skräcken när fadern kommer på sig själv med att för en stund ha glömt att sörja, eller Rita som inte bara vill gå in i en modersroll.

Detta är tätare än annat Ibsen skrivit, ett drama med tre huvudparter och endast en biroll som finns med genom större delen av pjäsen: det är intensivt i familjen, det finns osäkrade hemligheter. Det är lite av en tillbakagång till tidigare maner, men känns samtidigt som något eget.

John Gabriel Borkman är en bruten man: dömd för ekonomiska oegentligheter, numer levande på nåder på den gård svägerksan ropade in på exekutiv auktion. Hans hustru bor på nedervåningen; de talar inte. Fru Borkman drömmer om att sonen Erhart skall bli så lysande att faderns skandal glöms. Hennes syster Ella verkar mest vilja bli älskad: av John Gabriel eller Erhart, bara någon vill minnas henne med glädje och sorg. John Gabriel verkar helst vilja börja om sin klättring från fattig till rik och mäktig på nytt.

Vad Erhart vill tycks ingen riktigt fråga efter. Mer än möjligen fru Wilson, skild från sin tidigare man. Men hon figurerar mycket lite, och skådespelet är snarare en långsam lossning av gamla knutar hos den äldre generationen, som nu när Ella är döende och Erhart snart är vuxen till slut tvingas se varandra i ögonen igen.

Vad som kommer ske med Erhart till slut är från början mer eller mindre uppenbart. Hur de övriga reagerar bestämmer mindre hans öde än deras egna. Inte en särskilt subtil pjäs, och en som kanske inte åldrats med mycket värdighet: synen på avkomma är idag en annan, och att en misslyckad bankdirektör skulle hamna i fängelse verkar nästan som en saga.

, som säger sig ha återkommit till livet efter att ha dött ungefär när verket fullbordades och därför flytt Rubek.

Rubeks och Majas äktenskap verkar knaka i fogarna, och när så Maja får en inbjudan att följa med jägaren Ulfhejm upp på fjället, och Irene på liknande sätt vill ha upp Rubek dit, så hamnar de till slut på sanatorium, och beger sig sedan en vindpiskad, dimmig natt upp på kalfjället.

Det hela är i delar övertydligt symboliskt: Ulfhejm är närmast parodi på viril urman, Rubek en på en sofistikerad konstnär. Allt slutar lite som man kan vänta, och det är vägen mot katastrofen och de minnen av en enklare ungdom som snarast väcker intresse.… (mer)

I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.

Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.

Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.

Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.

Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.

Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.

Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.

Doktor Stockman har lyckats skapa sig ett bra liv: ett tag var det knapert, men tack vare den nya badanläggningen så blomstrar småstadens ekonomi. Bror Peter, borgmästaren, är en förfärlig bracka, men vad gör det när det även finns mer frisinnade personer, som journalisterna på Folkbladet, att umgås med.

Men så en dag kommer ett provsvar: vattnet i badet är otjänligt, fyllt med bakterier från de garverier som ligger kring täkten. Och så börjar utvecklingen mot att Stockman blir det titeln på Ibsens drama skvallrar om: En folkfiende. För låt gå att hälsorisker skall åtgärdas, men det får inte kosta något, och samhället måste fungera. När folk får höra kostnaderna stegrar de, och folk som tidigare velat stödja doktorn vänder honom ryggen.

Inte bara är det enkelt att dra paralleller till frågan om hur coronavirus bäst skall bekämpas, det görs dessutom försök att ta ifrån doktorn alla plattformar han kan tänkas få för att framföra sin åsikt. Som svar drivs han in i allt mer radikala åsikter. Och dessutom debatt om det är experter eller massan som är mest lämpad att styra. Det verkar vara en pjäs nästan skriven för idag. Fast om doktorn är menad som en inte helt fläckfri men ändå hjältefigur, så gör vissa av hans nietzscheanska utfall idag nästan ännu sämre intryck än vad de gjorde när pjäsen skrevs. Den brottas med frågor som ännu är aktuella, och svaren den ger är knappast mer lättsmälta nu.

Att läsa Ibsen bjuder på överraskningar. Min syn på Ett dockhem är fortfarande färgad av en seg TV-teater vi tvingades se i gymnasiet, och det var ungefär vad han stod för även i övrigt. Borgerliga norska artonhundratalshem, torrt snus i gyllene dosor, välgörande utrensning av garderober fyllda med lik. Så Vildanden – en pjäs som verkar gå på tvärs med allt detta.

Fotograf Hjalmar Ekdal bor kringskuret tillsammans med sin fru Gina, som är den som verkligen sköter allt praktiskt, dottern och ögonstenen Hedvig, samt farfar, före detta löjtnant och skogsmästare, numer försupen och hånad efter en skandal. En dag kommer barndomsvännen Gregers Werle tillbaka till staden, hemkallad av fadern, grosshandlaren och Ekdal den äldres före detta kompanjon. Gregers bestämmer sig för att det Ekdals behöver är någon som rör i gamla affärer som sedan länge fått sjunka ned i dyn.

Gregers motpol är cynikern doktor Relling, som hellre matar människorna med en lögn som gör att de kan hanka sig fram än en sanning som de inte klarar av. För att stå ut med sådant kan man inte vara en drömmare som Ekdal och den yngre Werle, utan en mer robust typ som grosshandlaren, som tar vad han behagar, och sedan beredvilligt betalar.

Det hela får ett något emblem i form av en av grosshandlaren skadeskjuten vildand, som får bo hos Ekdals, alltmer tam, totalt oskälig. Är sanningen förlösningen, eller förbannelsen?

Sista pjäsen ut, Rosmersholm, luktar nästan Strindberg – märk väl den sene Strindberg, med drag åt det mystiska. På Rosmersholm bor pastor Rosmers, vars hustru dränkt sig i älven. Sorgeåret är över, och nu vågar sig svågern, den ärkekonservativa rektor Kroll åter söka hans sällskap. Men Rosmer har inte bara förlorat hustru, utan även tro, och vill söka sig till de mer frisinnade, vilket Kroll omöjligt kan acceptera.

Snart börjar det framgå att hustrun troligen inte bara dränkte sig i tillfällig förvirring, utan haft andra motiv – och att dessa haft att göra med Rebecka West, som också bor på herrgården som pastorns vän, och försökt uppmuntra honom att verka i världen. Men i denna pjäs leder inte lögnen till något gott, och till slut finns inte många utvägar kvar.

Ibsens hållning är svår att ringa in: han skriver helt klart om politiskt ämnen, och sågs då som radikal, men idag är det svårare att se: det radikala låg i att överhuvudtaget tala om vissa hållningar, inte i att dess företrädare nödvändigtvis gestaltas sympatiskt. Rosmers är godhjärtad men velig, Rebecka låter målet helga medlen, redaktören Mortensgård framstår som taktiker mer än idealist. Kroll urskuldrar sig, framhåller sin intolerans men har samtidigt svårt att genomföra den helt. Idag framstår det hela mer som drama än pamflett, ett utveckling som förunnats få.… (mer)

Jag borde nog tittat lite närmare innan jag införskaffade Peer Gynt på originalspråk. Inte för att norska i allmänhet är så omöjligt, utan för att norska på vers är lite värre än jag riktigt klarar: arkaismer och ovanliga vändningar och ordval underlättar inte läsning.

Annars är det inget större fel på berättelsen om skrävlaren Peer Gynt som drar ut i världen för att slippa ta ansvar, och ständigt sig själv nog släpar ihop förmögenheter bara för att förlora dem, innan han kan återvända hem och äntligen finna försoning – förutom då att den inte riktigt verkar syfta någonstans. Det är lite märkligt med en berättelse som börjar i ett närmast tidlöst lantligt Norge med Dovretroll som vill gifta sig med Peer, på villkor att han också blir troll och förändrar sin syn, som sedan mellanlandar i Marocko och ett sinnesjukhus i Egypten innan den återvänder, men det fungerar i stort sett.

Moralen om att inte bara se till sig själv är kanske lite banal (fast jag tror jag missade ett par essentiella punkter), men inte värre än man kan leva med den, speciellt när den delvis levereras av gestalter som passar på att spränga fjärde väggen. Omdömet hade troligen blivit både bättre och säkrare med en svensk utgåva, men det får möjligen bli något för framtiden. Avskräckt är jag i varje fall inte, vilket är en klar förbättring mot förra gången jag sysselsatte mig med ett Ibsenverk för första gången.… (mer)

Vissa skådespel skall man nog hellre läsa än se spelade. Jag har här tidigare beklagat att vi i svenskan i gymnasiet tvingades bese en lång och mycket tråkig inspelning av Ibsens Et Dukkehjem, och från det har jag nog inte riktigt hämtat mig förrän nu, då jag läst samma text. Möjligen var det skådespelarinsatserna som var skrala, men den var ändå klart mer läs- än sevärd.

Intrigen är tämligen enkel, eller i alla fall enhetlig: just när det verkar sig med advokat Thorvald Helmers ekonomi efter några svåra år – han har fått befattning som chef för en bank – kommer ett gammalt lån tillbaka för att spöka. Lånet tog hans hustru Nora för flera år sedan med hjälp av en förfalskad namnteckning, i syfte att få medel till en resa för att rädda Helmers liv. Helmer är en förbaskad moraltant, och skulle inte ens kunna acceptera tanken på att Nora tagit ett lån, och hon har sedan dess kämpat för att betala tillbaka under sken av att hon bara är en ung, tanklös, oekonomisk kvinna. Allt uppdagas med infernaliskt skicklig metodiskhet, långsamt, långsamt (denna utdragenhet var alltså vad som gjorde inspelningen osebar), och liksom i en grekisk tragedi förstår man att katastrofen snart kommer.

Till slut är allt ställt på ända, och Nora bestämmer sig för att bryta upp för att, med dagens terminologi, »förverkliga sig själv«. I dåtiden var detta ett chockerande beslut: en kvinna som lämnar man och barn för att leva på egen hand? Otänkbart! Egentligen skulle väl fortfarande ett sådant beslut inte ses med helt blida ögon, men Noras vision om äktenskapet som något som bör ingås mellan likar har vi anammat. Man kan väl förvisso, liksom Strindberg, ha invändningar mot att Nora klagar på att hon aldrig haft ett ärligt samtal med Thorvald när det är hon själv som gått bakom hans rygg och inte ens verkar ha försökt att ärligt säga honom hur sjukt han var och att ett lån var nödvändigt. Med tanke på vilket suggskaft– för att igen tala med Strindberg– han senare visade sig vara är det faktiskt inte otrolig att han skulle gått med på det: Helmer är helt enkelt den sortens kräk som håller sig med två uppsättningar moral: en för offentlighetens ljus och en för privat bruk. Oavsett vilket kan man gott förstå att Nora inte vill fortsätta samlevnaden med en sådan självisk person: hennes förväntningar var väl egentligen orimliga, men att hans handlande skulle vara så totalt motsatt dem, så heltigenom själviska gör att man har full förståelse för att fortsatt samlevnad skulle bli omöjlig.

Nå, invändningar mot sättet som sensmoralen predikas på kan man ha och likväl anse att det man fått läsa varit bra. Et Dukkehjem kan helt klart försvara sin status som klassiker.… (mer)