Pär Lagerkvist (1891–1974)

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.… (mer)

När man läst halva Bödeln undrar man fortfarande vart det skall hän: dittills har det hela bara varit en lång diskussion på något medeltida värdshus, där en grupp halvfulla städslade män diskuterar bödlar, eftersom stadens sådan också råkar sitta därinne: mycket skrock om vad man kan göra med de hängdas kvarlevor och bödelshänder, men bödeln själv har varit helt tyst och för läsaren osynlig under det att de övriga gästerna växlat mellan att tycka att bödlarna kanske inte är så farliga och att säga att de är ondskans hantlangare.

Så, scenbyte: dansklubb, tydligen 30-tal. En jazzorkester spelar (»negermusikanter«), vita personer dansar och noterar att Bödeln sitter där bland dem. En går fram och hälsar: »Hell!«. Det blir mer och mer tydligt vad de våldsälskande, rasfixerade, självförhärligande gästerna är.

Och så, ännu ett byte av perspektiv: någon försöker få igång ett samtal med Bödeln, och han ställer sig till slut upp och talar själv, om sin långa tjänst vid människans sida, hur han dödat förbrytare och profeter, folk och upprorsmän. Hur trött han är på det. Hur han efter att ha dödat en galning genom korsfästning sökt upp Gud för att befrias från sin plåga, men inte fått något svar och därför tvingats fortsätta med sin tunga syssla.

Det är egentligen bara det här sista jag har problem med; det känns som att ta en god idé för långt, och blanda in en onödig övernaturlig apparat. Bara jämförelsen mellan den skydda medeltida bödeln och den samtida uppburna hade egentligen varit nog av en poäng. Att ocskå hävda Guds död känns som överarbetning av en annars bra historia.… (mer)

Jag vet inte om det epitet Pär Lagerkvist försåg sina Onda sagor med är direkt rättvist: de är definitivt mörka, fyllda med ångest och pessimism, men ondska? När en berättelse som »Hissen som gick ner i helvete« – en mycket bra berättelse för övrigt, även om titeln gärna kunde fått vara mindre avslöjande – inte består av svavel och rök, utan något betydligt sjaskigare, så finns det trots allt någon sorts försoning.

Men, som sagt: ångest finns det gott om, liksom ibland skräck: ett spöktåg, en stackars sinnessvag som tror sig vara Frälsaren, eller Sommarmorgon som försöker få en man att försonas med sin döende bror. Min favorit är nog »De vördade benen« om hur innevånarna i två krigförande länder får höra att spökena efter deras hyllade krigare tycks ha börjat umgås med varandra, startar undersökningar, konfronterar spökena, och får höra att de visst fortfarande hatar varandra, men att de byter ben för att få lite ordning i gravarna. Eller »En hjältes död«, där en man betalas 500 000 för att balansera på ett kyrktorn och ramla ner och dö – den känns snarare som den är från de senaste åren, inte från mellankrigstiden.

Onda sagor är inget för den som vill ha sockervaddsläsning, men annars är den definitivt rekommendabel.… (mer)