Charles Lamb (1) (1775–1834)

Jag minns nu inte exakt vad det var som fick mig att sätta upp Charles Lambs essäer på önskelistan. Av honom själv samlades ett stort antal under titlarna Elia och Last Essays of Elia, efter det alias han använde när han skrev i tidningarna – eller, alias är nog strikt taget inte rätt ord. Elia var snarare en lätt maskerad version av honom själv, med en livshistoria som delvis sammanföll med författarens, men som också lånade drag av andras, däribland Coleridges, då de båda gått i samma skola som barn och förblev vänner livet ut. Den samling jag fick tag i är i vilket fall någon slags återpublikation av en äldre utgåva, av allt att döma med allt som Lamb publicerade tillsammans med systern Mary, som han fick ansvara för efter att hon i ett vansinnesutbrott knivmördat deras mor. De båda gav tillsammans ut en samling med Shakespearehistorier återberättade för barn, så att de en gång fått en gemensam utgåva med samlade verk är inte konstigt, kanske inte heller att ett billighetsförlag tagit de numera upphovsrättsfria kommentarerna (vilka trots åldern är hjälpsamma), även om man kunde önskat att de åtminstone försökt anpassa noterna efter sidnumrering. Nåväl: när det kommer till den här typen av enkla utgåvor är det här långt ifrån det värsta jag sett. Typsättningen är i alla fall helt acceptabel, och missar som referenser till ett utbytt omslag kan man leva med.

Men önskelistan var det ju: troligen hamnade samlingen där i samband med någon läsning om Shakespeare; några av de mer uppmärksammade essäerna handlar om skådespel, och då är Shakespeare det enda namn som nämns som fortfarande allmänt känns igen bland författarna till dylika. Även i övrigt är dock samlingen fullt läsvärd: Lamb är en konversant, trevlig bekantskap, långt ifrån någon sträng moralist, även om han då och då närmar sig sådan materia. Han framstår som en i botten älskvärd herre, som främst vill roa sin läsare, men ibland faller för frestelsen att mystifiera och sätta upp skuggspel. Han är lätt sentimentalt konservativ, drömmer sig gärna tillbaka till en svunnen guldålder utan att därför alltför hårt beklaga sig över samtiden.

Det hela är trevligt, ger en del intressanta kommentarer till läsning, men är knappast omistlig läsning.… (mer)