Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896–1957)

Prins Fabrizio Salina är den siste riktige adelsmannen av sitt hus: han kan själv se att hans söner alla är ovärdiga (en var det inte, men han rymde till London och blev handelsman. Så kan det gå). Hans döttrar är förvisso bättre, och fostersonen Tancredi är storslagen. Ändå: han är den siste Leoparden, vilket är såväl huset Salinas heraldiska vapen som titeln på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman om honom.

Don Fabrizio är vid bokens början väl inne i medelåldern. Han lever gott på sina ägor, säljer av en lite bit om det kniper, och ägnar sig åt astronomin. Hans enda syfte i livet är att undvika tråkigheter. Dessa söker dock upp honom nu, ty det är dags för Italiens enande, och Garibaldis trupper når även det sovande Sicilien. Snart måste man inte bara åse politiskt krumbuktande och allmänt stök, men den utfattige Tancredi tycks också på väg att välja att förena sig med en rik arvtagerska till ett revolutionens kreatur: en fixare och samlare, gnidig och obildad, men rik, o så rik. Fabrizio får »svälja paddan«, som han själv uttrycker det.

Det är dock egentligen en roman där mycket lite faktiskt händer: mer reaktioner på vad som händer utanför, och framåt- eller bakåtblickar. Eller för den delen filosoferande över varför Sicilien aldrig tycks förändras, alltid tycks vara långt efter resten av världen. Don Fabrizio försöker parera livets stötar, men inte mer, och inte ens detta lyckas alltid särskilt väl. Till slut molmar ju allt i mull.

Det är långsamt, vackert, insiktsfullt och ofta med en ironisk glimt – inte helt olikt de ideal som Fabrizio och Tancredi själva ville leva upp till.… (mer)