Charlotte Lennox (–1804)
Författare till The Female Quixote
Om författaren
Foto taget av: Courtesy of the NYPL Digital Gallery (image use requires permission from the New York Public Library)
Verk av Charlotte Lennox
Shakespear illustrated, or, The novels and histories, on which the plays of Shakespear are founded : collected and… (1973) 10 exemplar
Philander : a dramatic pastoral 1 exemplar
The Works of The Charlotte Lennox: The Female Quixote, or the Adventures of Arabella, Sophia, Eliza, or the History of… (2019) 1 exemplar
Headless Valleys 1 exemplar
Associerade verk
Old city manners : a comedy — Reviser — 1 exemplar
Taggad
Allmänna fakta
- Vedertaget namn
- Lennox, Charlotte
- Namn enligt folkbokföringen
- Ramsay, Charlotte (born)
- Andra namn
- Ramsay, Charlotte (birth name)
- Födelsedag
- 1730 (circa)
- Avled
- 1804-01-04
- Begravningsplats
- Broad Court Cemetery, London, England, UK
- Kön
- female
- Nationalitet
- England
Storbritannien - Födelseort
- Gibraltar
- Dödsort
- London, England, Storbritannien
- Bostadsorter
- Gibraltar
London, England, Storbritannien - Yrken
- översättare
guvernant - Relationer
- Johnson, Samuel (friend)
Richardson, Samuel (friend) - Kort biografi
- Charlotte Lennox, née Ramsay (she was christened Barbara), is most famous as the author of The Female Quixote (1752) and for her long association with Samuel Johnson, Joshua Reynolds, and Samuel Richardson. Very little is known about her early life. She was the daughter of a Scottish-born British officer, James Ramsey, who may have served as Lieutenant-Governor of New York, though she was probably born in Gibraltar. She lived in New York for several years, and after her father’s death around 1743, travelled to England. She may have tried acting before taking up writing to support herself. She published her first collection of verse, Poems on Several Occasions, in 1747 and that same year, married Alexander Lennox, with whom she had two children, though the marriage was unhappy. Her first novel, The Life of Harriot Stuart, appeared in 1749. The Female Quixote, published in 1752, made her one of the most popular and influential novelists of her era. She edited The Lady’s Museum magazine, and produced the first comparative study of William Shakespeare's source material, called Shakespear Illustrated (1753–54), a project in which Dr. Johnson may have assisted. Her play Old City Manners (1775), an adaptation of Ben Jonson's Eastwood Ho!, was produced by David Garrick and successfully performed at the Theatre Royal. Despite her literary fame, Charlotte Lennox earned very little from the sale of her books, and died impoverished.
Medlemmar
Diskussioner
Group Read, September 2013: The Female Quixote i 1001 Books to read before you die (september 2013)
Recensioner
Listor
Priser
Du skulle kanske också gilla
Associerade författare
Statistik
- Verk
- 16
- Även av
- 4
- Medlemmar
- 880
- Popularitet
- #29,101
- Betyg
- 3.5
- Recensioner
- 11
- ISBN
- 67
- Språk
- 3
- Favoritmärkt
- 4
En sådan världsbild ställer naturligtvis till det för Arabella, men än mer för personerna i hennes närhet: hennes tjänarinna Lucy, som spelar Sancho Panzas roll, hennes kusiner syskonen Granville, av vilken brodern förälskat sig i henne och därför vill skydda henne från omvärldens löje, medan hans syster mest är avundsjuk, och deras far, som också är Arabellas förmyndare, mest är förvirrad. Sedan lurar där också Sir George Bellmour, som också åtrår hennes hand, kanske i lika hög grad för hennes ägors som för hennes skönhets skull, och som visar sig vara en farlig konkurrent till Granville då han faktiskt läst samma böcker som Arabella och inte tvekar att utnyttja detta kunskapsövertag.
För att återvända till jämförelsen är det tydligt att skildringen av verklighetsfrämmande bokmalar ändrats under årens lopp: Don Quijote är helt från vettet, Arabella är bara oförstående inför andra människor men ser åtminstone samma saker som omgivningen. Arabella må kunna skilja på väderkvarnar och jättar och barberskålar och hjälmar – eller trädgårdsarbetare och adelsynglingar – men ges hon minsta möjlighet till det inbillar hon sig direkt att alla män i hennes omgivning är förälskade i henne; har de inte den status som skulle göra sådan förälskelse socialt acceptabel så måste de vara förklädda, försäkrar de att de inte älskar henne ljuger de för att kunna komma på hennes goda sida igen (en hjältinna kan som sagt absolut inte tillåta att någon förklara sin kärlek till henne utan diverse omgivande malörer; gör någon det måste denne omedelbart skickas iväg). Ett par år senare skulle en annan förläst ung hjältinna förvisso också ha problem med att tolka andras avsikter, men till skillnad från Arabella är Catherine Morland åtminstone alltid beredd att erkänna sina misstag.
Denna förändring gör att humorn ibland skiljer sig markant mot den i Don Quijote: istället för en tokstolle som beter sig galet kommer minst lika mycket av det roliga här från missförstånd; antingen för att Arabellas språk skiljer sig från andras – hon frågar efter någons »äventyr« och därmed inte menar galanta sådana utan mer blodfyllda – eller för att hon och hennes omgivning på andra sätt missförstår varandra – vid ett tillfälle är det till och med ett trevägs missförstånd; Arabella tror en sak, hennes kusiner en annan och deras far en tredje, och alla pratar de förbi varandra. Fast lika ofta är det roliga just att Arabella missförstår omvärlden och tror att alla män till häst hon ser är ute efter att röva bort henne eller liknande.
Likt Don Quijote måste hon därför också ha några goda sidor, förutom sin skönhet (det är förvånande att man kan vara så överseende med den inbilskhet som gör att hon anser det troligt att varje man är förälskad i henne): ibland är hon sjuttonhundratalsförnuftig, på ett rätt Johnsonskt sätt, och hon har moraliskt alltid rätt. Andra kvinnor tecknas överlag som avundsjuka och intrigerande, men detta skulle aldrig falla Arabella in. Hon må vara inbilsk, men aldrig småsint.
Språkbruket, i alla fall det i min utgåva, är något excentriskt. Att alla personnamn kursiveras är inte så störande, men att substativ skrivs på tyskt maner med inledande versal ger ett märkligt intryck: vad som kanske egentligen bara skall vara vanligt Berättande kan plötsligt bli Parodi eller kanske Allegori. Man vänjer sig dock snart vid detta. I övrigt är stavningen ibland kanske inte helt den man är van vid, men på det hela taget är inte språket ett större hinder än för samtida engelska romaner.
The Female Quixote är kanske inte den absolut roligaste bok jag läst, men nog fick den mig ibland att skratta högt, eller ta en kort paus av skam för hur omöjlig Arabella faktiskt är. Den har kanske inte riktigt klassikerstatus, men nog är den bättre än mycket annat från tiden när den moderna romanen tog form. Rekommenderas.… (mer)