Sture Linnér (1917–2010)

För mig känns den ton som Sture Linnér håller i Herodotos – den förste globalisten något uppskruvad: jag erkänner villigt att Herodotos insats rent intellektuellt är fantastisk, och hans opartiskhet nästan än mer så, men för mig framstår han inte riktigt som varandes av det enorma format Linnér framhåller: en hel del av det han berättar om är faktiskt direkt tråkigt, och även om han också drar några fantastiska rövarhistorier med god effekt så är det svårt att riktigt tänka på honom som en helt genomtänkt skribent.

Nåväl, det Linnér främst är ute efter är att presentera det lilla vi vet om Herodotos själv, lite om bakgrunden till det han skrev, och framför allt, vad han skrev: man får alltså hela hans Historia i ett sammandrag, vilket egentligen är ungefär lika trivsamt som att läsa originalet, även om ett par av de bättre passagerna uteblir. Diverse moderna teorier om Herodotos metoder och syften meddelas också, ehuru mest sker i förbigående. På baksidan sägs också att syftet inte är att ge någon djuplodande bild av verket, så då får väl detta accepteras, även om lite mer sådant hade varit välkommet.

Herodotos blandar vin med vatten, och något liknande får väl sägas om Linnér, även om blandningen kanske är något svagare: det finns förvisso mycket att hämta, men kanske mest för de som inte redan är bekanta med Herodotos. Den som redan läst honom lämnas något underväldigad.… (mer)

Sture Linnér känns som han var ett levande fossil – inte för att han var det minsta förstenad eller ens otidsenlig, men när man som tillhörande en generation för vilken Sovjetunionen och kalla kriget bara är ett vagt minne läser hans Ingen människa är en ö så är det ändå som hans liv förefaller som det stammande ur ett annat sekel: kan verkligen en sådan orubblig tro på FN och dess mål, på förmågan att förbättra världen, ha existerat och varit utbredd? Kan en sådan bred lärdom?

Annars är boken främst en minnesbok: över människor Linnér mött och kommit nära, inte bara sådana han träffat genom arbetet – som Dag Hammarskjöld och Bang, eller den grekiske chauffören och det kambodjanska flickebarn han fick ut ur Röda khmerernas land –, utan även humanister som Carl Ivar Ståhle och Allan Edwall, för det mesta intressant och personligt skildrade. Ett par anmärkningar dock: i inledningen skriver han återigen om sitt möte med Einstein, en skildring jag vid det här laget är hjärtligt trött på: det är en god historia, men inte så god att den tål upprepning. Dessutom är anledningen till att i alla fall jag köper en bok med Sture Alléns namn på omslaget att jag vill läsa vad han har att säga, och att då istället för att själv skildra sin vänskap med Bang låta detta kapitel främst utgöras av brev från henne känns en aning futtigt; låt gå för att de är goda brev, men det var inte vad jag förväntade mig att få läsa.

Annars finns inte mycket att invända mot denna en av de sista hälsningarna från en av Sveriges i alla ordens goda meningar största humanister. Mycket läsvärt.… (mer)

Den sista bok Sture Linnér han ge ut innan han slöt sina dagar behandlade Pindaros, Solglitter över svarta djup, och det är den som orsakat de gångna dagarnas pindariska tema: jag fick den i min hand lite av misstag, och var därför mer eller mindre tvungen att också läsa Pindaros själv. Frågan är dock om inte Linnérs bakgrund och förklaring var mer givande än poesin själv: det kan ha varit mitt tålamod som varit ovanligt kort, men Pindaros hoppighet och dunkelhet imponerade inte särskilt.

Det gör däremot Linnérs lärdom, ty det är en grundlig introduktion som ges: till det lilla som är känt om Pindaros liv, till dennes samtid, till den grekiska idrotten, och till den lyriska tradition han verkade i. Man får veta att Pindaros var en aristokrat med tro på bördens kraft, from, beredd att dikta om myterna när dessa inte var vördnadsfulla nog, men vars religiositet inte direkt kan utläsas ur dikterna då dessa är att se som beställningsarbeten.

För idrotten ges en introduktion till de fyra spel vars vinnare Pindaros hyllade (främst de olympiska, för vilkas skull man visserligen inte ställde in några krig men som lyckades överleva i mer än ett årtusende), de olika grenar som tävlades i (löpning, kampsport, hästsport, femkamp, samt ibland också saker som poesi och trumpetblåseri) och den allmänt stora aktning man hade för idrottarna, som gav en konstnärlig avsättning utan motstycke.

Till slut finns också närläsningar av olika stycken, utredande, pekande på saker vi endast dunkelt anar liksom poetiska höjdpunkter. En viss tendens till upprepning finns här, och det saknas en ordentlig introduktion till hyllningsodets formella krav, vilka vi förstår fanns men måste pussla ihop själva.

I stort är väl dock Solglitter över svarta djup en bok som kanske inte kommer locka större skaror till Pindaros diktning, men måhända ökar njutningen hos dem som ändå hittar dit.… (mer)