Naguib Mahfouz (1911–2006)

Så har då den sista boken från årets bokmässa lästs: Naguib Mahfouz Midaqq-gränden, en kollektivroman om de människor som befolkar en liten gatstump i Kairo under andra världskrigets sista tid: den liderlige kaféägaren Kirsha som mest bryr sig om haschisch och unga män, den romantiske barberaren Abbas, den gode Seyyid Ridwan, tiggarkungen och krymplingmakaren Zita, direktör Salim Ulwan som försöker hålla sig ung med en dunderkur men börjat tröttna på sin hustru, den gamla äktenskapsmäklerskan Umm Hamida och, framför alla, hennes fosterdotter Hamida, vacker, egensinnig och ambitiös.

När boken tar slut har de nästan samtliga, liksom de övriga figurer som befolkar gränden, råkat ut för någon form av katastrof: offentligt uppträdande och förödmjukelse, arrestering, hjärtattack, förlupen fästmö eller förlorad son; endast de heliga eller förnöjsamma tycks undkomma livets värsta slag, medan de ambitiösa – oavsett om det är på affärernas eller kärlekens område – ständigt får se sina planer korsas. Det är ett Egypten på gränsen till det moderna; en värld där européerna håller sig undan stundar, och de flesta tycks vara besvikna: trots förödmjukelsen medförde de ändå välstånd, och ingen vill se kriget ta slut; soldater betyder ju pengar.

Även om det är en på många sätt intressant bok, från en miljö jag annars knappast stött på, så lämnade den mig till slut rätt oberörd: stämningen är helt enkelt något för hopplöst grå; nästan ingen tycks vara lycklig (läser man förordet, eller än värre, baksidestexten förstår man dessutom precis hur illa det kommer gå för vissa av gestalterna). Det är på inget sätt en dålig roman, men inte heller någon jag kommer bära med mig.… (mer)

Fakta om boken på skyddsomslaget hävdar att romanen skall "återberätta hela mänsklighetens historia i legensens form". Hrm. Snarare är det väl så att berättelsen är en exposé över religionens historiebeskrivning. Och som sådan blir Mahfouz berättelse som sträcker sig över flera generationer ganska intressant. Men för mig ligger den intellektuella utmaningen mer i att genomskåda textens allegorier än att bli imponerad av Gud och hans förslavade folk.

Det är intressant att få inblick i livsåskådningar som skiljer sig från den gängse i Sverige (i synnerhet) och Västerlandet (i allmänhet).… (mer)

En historia som utspelar sig inom en krets av långtidsgäster och personal på ett pensionat i Alexandria - pensionat Miramar. Händelserna beskrivs ett flertal gånger i olika kapitel, varje gång ur en ny karaktärs synvinkel. Detta är kanske inte superorginellt, men Mahfouz använder sig av detta grepp med stor finess. Även om det faktiskt blir så att man läser "samma historia" flera gånger om, ger författaren hela tiden ny information som gör läsningen alltigenom fräsch och ny.
Språket flyter på lätt, vilket antyder en mycket bra översättning. Dock kunde texten ha tjänat på att korrekturläsas ett par gånger till.

Hur ofta läser man arabiska författare? Som dessutom belönats med Nobelpriset… (mer)