Thomas Malory (1405–1471)

Ju mer man läser av Malory's Le morte d'Arthur, destu mer ser man att det är ett som bäst halvsmält kompilat av olika källor. Tristan, som i nästan halva boken verkar vara huvudrollsinnehavare, försvinner plötsligt helt ur handlingen, och förklaras senare, närmast i en bisats, ha mördats av kung Mark. Ingenting kommer därefter därav, utan resten av boken rullar bara på.

Det är nästan så man önskar en redaktör som helt strykt Tristan: då skulle boken varit mer fokuserad på det man som stackars sentida läsaren egentligen förväntat sig, utan att mycket skulle förloras i begriplighet. Nästan direkt efter att han försvunnit ur synfältet hamnar vi nämligen där man väntar sig: i jakten på den heliga graal, som visar sig vara snabbare överstånden än man kunde vänta.

Den är också den episod som mest står ut från övriga: Tristan-delen skiljer sig från övriga delar främst i vem, inte i vad eller hur (samt i att mycket energi läggs på att Tristan och Launcelot skall hållas isär och inte slåss med varandra). Här blir tonen genast en annan, mycket mer inriktad på riddarnas själars tillstånd. I stort sett är det bara tre som håller måttet, och en av dem endast med näppe: sir Galahad, sir Percival och sir Bors. Alla andra har besudlat sig genom amorösa äventyr (och även sir Bors har vid ett tillfälle haft könsligt umgänge med en flicka, men en gång är tydligen förlåtligt). Lika förunderligt är kanske tillkomsten av sir Galahad, som är Launcelots son: men inte med Guenever, som annars hålls högt av honom, utan med Elaine som lyckas förvända hans syn så han tror hon är Guenever. Det märkligaste med denna våldtäkt (enligt våra dagars sätt att se på saken) är kanske dock att även bestraffningen hamnar på den manliga parten, medan Elaine i stort går fri.

Annars är det som sagt mycket religiöst, mer symboliskt, och med prat om Josef av Arimatea och annat tämligen tröttsamt så man nästan blir glad boken efteråt återvänder till mer världsliga äventyr, och Launcelot hastigt glömmer den botgöring han ålagt sig. Nu brakar det nämligen åt finalen: Launcelot och Guenevers kärlek kommer allt närmare att avslöjas, tills till slut Mordred lyckas ta dem på bar gärning, inbördeskrig bryter ut och flera av de riddare som överlevde sökandet efter graalen dödas; Artur och Launcelot ställs mot varandra, och Mordred griper makten, och till slut är Arturs saga all: kvar på scen är nästan bara Guenever och Launcelot, som båda söker korset, och dör en god död.

Det vore mycket att säga att Mallory är en stor berättare: hans stoff var älskat av samtiden, och hans försök är möjligen bättre än någon före honom, men idag framstår mycket som obegripligt. Det är mycket turneringar och vapenbrak, men ofta tämligen stereotypt skildrat. Många effekter bygger på att riddare inte känner igen varandra, konflikter löses vanligen av oväntade hjälpare och även om tonen ibland är elegiskt längtande efter forna tiders höviska seder så är det först i de sista kapitlen som den egentligen höjs och närmar sig det tragiska på riktigt, även om vissa av samtidens grepp idag snarare gör att den punkteras än höjs. Kanske gör sig boken fortfarande bäst ungefär som den ursprungligen lästes: i små doser i taget.… (mer)

Om författares goda vandel skall vara en förutsättning för att läsa dem kan vi förmodligen kasta Le morte d'Arthur på sophögen direkt: författaren har identifierats med en Sir Thomas Malory som bland annat dömdes för våldtäkt, på 1400-talet, när det begreppet var betydligt mindre omfattande än det kan vara idag; historien om kung Arthur och hans riddare lär till och med vara tillkommen i fängelset.

Detta är dock den stora engelska skildringen av Arthurlegenden, filtrerad genom franska riddaromaner och därmed ganska långt från de äldsta kända versionerna. Efter Malorys överföringsarbete hamnade boken till slut i händerna på boktryckaren William Caxton, som hårdhänt redigerade fram den version som i många år var den enda kända, fram till ett manuskript hittades så sent som 1934. Den version jag har är Penguinutgåvan, som bygger på Caxtons version och endast i några fall emenderar uppenbara fel från manuskriptet.

Den är också uppdelad på två volymer, varav den första inleds med att berätta om Arthurs ungdom och hur han med Merlins råd lyckas göra sig till överkung över mycket av västra Europa, efter diverse mystifikationer där han uppfostrades av trollkarlen och därmed fick kämpa sig till sitt arv, bland annat efter historien med svärdet i stenen. Efter det sänks temperaturen en aning: Arthur sitter oftast vid sitt hov och skickar ut diverse andra riddare på äventyr, vanligen efter att någon jungfru dykt upp. Dessa jungfrur kan vara av de mesta skildra karaktärer, från stackars förföljda oskyldiga till spioner utskickade av Morgan le Fay i syfte att störa friden vid hovet, gärna genom att försöka göra något av att den oöverträffade Launcelot du Lake älskar drottning Guenever.

Dessa äventyr fokuserar vanligen på någon helt ny riddare som måste visa sitt värde, och detta innebär att ständigt nya fientligt inställda riddare av allt större skicklighet måste introducerad, vilket blir aningen tjatigt. När man därför får läsa om Tristram och Isoud, och den svekfulle kung Mark, blir det tillfälligtvis en lättnad, men snart är det åter ständiga envig, fiender eller vänner som inte känner igen varandra och andra konventioner som idag känns märkliga. Det finns goda historier här, men ofta ligger de gömda under onödiga, stereotypa aktionscener.

På det hela taget känns det hela som en medeltida superhjältehistoria: näste skurk måste alltid vara lite värre, även de ädlaste hjältar måste ibland slåss med varandra, och mycket som ursprungligen kan ha varit goda enskilda berättelser knyts ihop på ett sätt som ibland fungerar, ibland bara blir konstigt. Kanske är detta en del av poängen: för att verkligen kunna uppskatta detta bör man ha med sig ofantliga mängder bakgrundshistoria, och även om Malory gör ett modigt försök att ge en det nödvändiga så räcker det inte riktigt till.… (mer)