Thomas Mann (1) (1875–1955)

En roman som Doktor Faustus finns det två sätt att närma sig: antingen utrustad med stora mängder belästhet, väpnad med kunskaper i teologi och musikteori, allierad med en utgivare som försett boken med horder av kommentarer och förklaringar, eller rakt på, naivt okunnig om mer än det allra mest elementära vad gäller Faust-myten och Tysklands nittonhundratalshistoria. Båda sätt kan säkerligen vara givande, och även om jag snarast tillämpat det senare.

Visst, den som inte kan sin musikhistoria och sin kompositionsteknik kommer finna långa stycken väl tekniska och bortom sin riktiga fattningsförmåga; den som inte har teologisk förståelse kommer finna andra utgöras av svårligen begriplig teori, och den som inte har huvuddragen i tysk 1900-talshistoria lär förvirras av de analogier, förkroppsliganden och debatter som förs. Till sådana krav bör även läsning av Goethe, kunskap om i alla fall två av Shakespeares verk och en viss allmän humanistisk skolning läggas om man vill få ut så mycket som möjligt av denna redogörelse för Adrian Leverkühns liv.

Till utförandet är det en levnadsteckning av en vän, påbörjad ungefär vid tiden då Nazitysklands militära lycka vände, och sedan framskridande under krigets fortsatta förlopp, vilket då och då tillåts bryta sig in i huvudhandlingen, när Leverkühns barndomsvän och beundrare Serenus Zeitblom känner sig nödgad att mer än annars ställa sig i läsarens blickfång. Verket är i lika grad en redogörelse för denne humanists temperament: olikt Leverkühns övermodiga, tillbakadragna konstnärsnatur är Zeitblom en humanist, gymnasielärare, ängslig på ett sätt som skulle kunna kallas borgerligt småskuret om det inte visat sig så välgrundat.

Som tidigare antytts är det fråga om en variation på Faust-temat, även om detta mestadels klingar i bakgrunden, och endast vid ett par tillfällen får träda fram närmast ohöljt. Adrian Leverkühn påbörjar sin levnad i en tysk mindre stad, påbörjar universitetsstudier i teologi men avbryter dem för att ägna sig åt den musik han tidigare visat en enorm intellektuell-teoretisk, om inte tekniskt-praktisk, fallenhet för. Hans hänfallelse åt Hin Håle sker till slut för att komma undan en intellektets fälla: den när ens fantasi, ens förmåga att se förnyelse, inte på långa vägar motsvarar ens teoretiska kunnande och ambitioner.

Den musik som skapas är dock bara ett spår i boken: lika vikt ges åt diverse estetiska, politiska, teologiska spekulationer, åt människor runt Leverkühn och Zeitblom som det först sent står klart vad de har för vikt i biografin. Även om man själv inte riktigt kan pussla ihop hur, så framgår det att det inte bara är fråga om en diskussion om villkoren för konstnärligt skapande i en kunskapsmiljö som fått syn på sig själv, utan även en lång vidräkning med den tyska kulturen: en kultur som kan frambringa nazismen och tillåta att dem får löpa amok genom Europa har klara problem, och om till och med en figur som Zeitblom hyser delade känslor när han ser allt elände, måste den vara fundamentalt osund.

Jag vet inte om jag förstått mer av en liten den av Doktor Faustus, vare sig det gäller de mer teoretiska resonemangen som förs direkt i den eller i den större diskussion som förs genom den, men det jag tror mig ha förstått är tillräckligt för att se att den nu kanske lika väl som då den skrevs är en bok som inte enkelt kan läggas åt sidan. Någon gång skall jag nog förse mig med utrustning och färdhjälp, och åter försöka mig på den.… (mer)

Buddenbrookit (saks. Buddenbrooks) on Thomas Mannin ensimmäinen romaani. Se julkaistiin vuonna 1901 Mannin ollessa vain 26-vuotias. Siitä tuli Saksassa välitön menestys ja myöhemmin klassikko.

Romaani kuvaa lyypekkiläisen vauraan kauppiassuvun rappeutumista neljässä sukupolvessa. Se on yleensä ymmärretty kuvaukseksi Saksan porvaristosta 1800-luvulta 1900-luvun alkuun. Romaani esittelee Mannille luonteenomaisen ironisen ja yksityiskohtaisen tyylin.

Mann aloitti Buddenbrookien kirjoittamisen lokakuussa 1897 ollessaan vain 22-vuotias. Se valmistui kolme vuotta myöhemmin heinäkuussa 1900 ja julkaistiin lokakuussa 1901. Mannin tavoitteena oli kirjoittaa yhteiskunnallinen romaani perhesaagan muotoon ja jatkaa Stendhalin Punainen ja musta -tyyppisten 1800-luvun realististen romaanien traditiota. Henkilökohtaisempana motiivina oli saavuttaa sellainen kirjailijan status, jonka hänen vanhempi veljensä Heinrich Mann oli saanut suhteellisen menestyneellä vuoden 1894 romaanillaan In einer Familie. Thomas Mannin molempien tavoitteiden voidaan katsoa täyttyneen Buddenbrookeissa. Romaani on yhä hänen suosituimpiaan ja monet pitävät sitä parhaana kuvauksena 1800-luvun saksalaisporvaristosta.
https://fi.wikipedia.org/wiki/Buddenbrookit… (mer)

Jag vet inte varför jag var mer tveksam inför läsandet av Thomas Manns Buddenbrooks än vad jag brukar vara inför, säg, godtycklig roman av Dickens: i alla fall efterhand framstår Mann som mer lättillgänglig. Inte för att han är på något vis simpel, men för att hans roman ligger närmare den moderna smaken; de olika groteskerier som Dickens ibland hänger sig åt saknas nästan helt, och istället finns ett jämnt, stadigt berättarflöde, ibland avbrutet av enkel komik (som när Lübecks arbetare 1848 gör uppror och en ur massan ropar ut ett krav på republik, och på svaret att de redan har det kräver en till), ibland av inte alls speciellt smärtsam introspektion.

Boken handlar i vilket fall om den goda borgarfamiljen Buddenbrook, och speciellt de medlemmar av dem som i bokens början firar flytten in i ett nyligen inköpt gammalt hus: den gamla generationen, som på allvar lagt grunden till förmögenheten, den då unga generationen i begrepp att ta över, och främst de små barn som leker, i synnerhet Thomas Buddenbrook, som en dag skall ta över efter fadern, Thomas broder Christian, en mer ömtålig karaktär, samt Antonie, den som finner mest glädje i äran i familjenamnet men som är dömd att vara den som ser allt bli till aska, i synnerhet sina egna försök att öka denna ära.

Eftersom det är en bok som skildrar flera generationer, så är den inte helt lätt att sammanfatta: i huvudsak gäller dock att de äldre generationernas strävan passerar tämligen stillsamt, medans de ovan nämnda personernas lidanden profileras mer, och i viss mån även Thomas Buddenbrooks ende son och arvinge, liksom sin farfar och farfarsfar kallad Johann. Den anges ibland följa det enkla schemat »förvärva-ärva-fördärva«, men riktigt så enkelt är det inte: det stämmer någorlunda på farfar och far, men Thomas är inte den typ av lätting som tanklöst slösar bort familjeimperiet: han är till en början framgångsrik som köpman och lyckas ta sig upp till stadens styrelse. Hans problem är ett annat, subtilare: han bottnar inte själv i den roll han tilldelats, han måste hela tiden anstränga sig att hålla fast vid den. Till en början räcker hans energi till, men när den med åren rinner bort så orkar han helt enkelt inte hålla affärerna rullande och förfallet sätter allt tydligare in.

Man kan, trots den uppenbara lusten att berätta om den högborgerliga miljön och alla dess ritualer, med lätthet läsa boken som en enda lång kritik mot den: från hur farbror Gotthard stöts ut ur familjen när han valt att gifta sig in i en familj som driver en vanlig affär, över Antonies misslyckades äktenskap och fram till Thomas allt hårdare tillkämpade kontroll över vardagen, samtidigt som en rivaliserande familj, som helt tycks sakna det mått av kultur som trots allt familjen Buddenbrook kan uppvisa, hela tiden firar nya triumfer.

Skall något anföras mot boken är det väl snarast att en del av tankegångarna idag framstår som obehagliga: att en av personerna beskrivs som havandes en »ädel ras« karaktäristika går möjligen att bortse från som kosmetisk skada då denna beskrivning skulle kunna tas bort utan att helheten skulle ändras mycket, men samtidigt finns även en del föreställningar om olika sorters människor och olyckan när dessa blandar blod: även om det inte sägs riktigt så oförställt så framgår det som unge Johanns totala brist på disposition för köpmansyrket och den vånda detta medför beror på att modern inte valdes ur köpmanskasten utan snarare kom från en konstnärlig familj – även om det finns punkter som även motsäger detta, som de olyckliga äktenskap som Antonie varit inblandad i, liksom Christians konstnärliga temperament och gåvor, som inte verkar ha någon klar motsvarighet i äldre generationer.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om dessa 650 sidor roman, om skildringarna av Lübeck och dess omgivningar, om Christian med sina tvångstankar och sin oförmåga att passa in i denna värld, men att göra en såpass gedigen och innehållsrik, tillika lättflytande och för det mesta mycket mänskliga skildring full rättvisa kan knappast göras i detta format.… (mer)