Christopher Marlowe (1) (–1593)

Hur ser man att Edward II är en pjäs av Christoper Marlowe och inte Shakespeare? Svårligen. Det finns förvisso inga storslagna monologer, och ett av temana som dyker upp är Marlowes vanliga: högmodet och fallet, men även Shakespeare behandlade detta. Annars är det ungefär samma typ av krönikespel som, säg, Richard II: svag kung förlitar sig på dåliga rådgivare, uppror startas, kungen kastas ned, liksom i slutändan även upprorsmännen. Dessutom är det huvudsakligen baserat på Holinshead.

Det känns dock något som mer av en pjäs än Shakespearedramerna. Visst finns det en del trådar som slutar i ingenstans, men det finns ändå en sorts enhet i handlingen och en utveckling av rollpersonerna – Edward börjar som förledd, en kung mot vilken uppror framstår som förståeligt, men slutar som nästan tragisk figur, lord Mortimer börjar som en ursäktbar upprorsman och slutar som tyrann, drottning Isabella börjar som försmådd hustru och slutar som möjligen otrogen och intrigmakerska – som inte finns hos Shakespeare, och det finns hela tiden en starkare känsla av att sen en historia, inte historia; Shakespeare kräver nästan att man redan vet vad som skall hända, Marlowe har skapat en avskild handling där sammanhang framträder av sig själva.

Likväl är det ett krönikespel, och därmed inte en riktigt lika bra pjäs som hans övriga. Det är dock fortfarande något läsvärt och helgjutet.… (mer)

Jag gillar Marlowes The Jew of Malta: det är inte varje dag man får en riktigt ordentlig teaterskurk, en som man riktigt kan se stå där tvinnandes sina mustascher, oavsett om den har sådana eller ej. Man skulle kunna resa invändningar om antisemitism, men det finns invändningar mot ett sådant argument: det bygger främst på att det är en pjäs med en skurkaktig jude, men runt Barabas finns åtminstone några förmildrande omständigheter.

Hans grundmotiv är hämnd; hämnd på de kristna som för att ge tribut till turken beslagtar hälften av alla judiska köpmäns ägodelar. Att han senare visar sig vara en ren skurk som dödar den ärlige kristne som hans dotter älskar, och sedan även sin dotter är förvisso även det sant, men änddock: då känner han sig redan övergiven av henne och är orolig för sin säkerhet. Vackert är det inte, ej förlåtligt, knappt förståeligt, men orimligt är det inte. Det finns även en betydande förståelse för judar i allmänhet: Barabas kommer med sardoniska kommentarer om korsfästningar av barn och annat judar ryktades göra.

Som drama är det något skakigt: de som till slut slår sönder Barabas säkerhet, som han kämpat så för att uppnå, är en tjuv och en hora som korrumperar hans tjänare och till slut får ur denne en bekännelse, och dessa två dyker upp lite för plötsligt. Om Marlowe rent poetiskt håller en standard som är jämförbar med den samtide Shakespeare (låt vara att topparna är något lägre och färre), så är han som dramatiker något klenare. Å andra sidan är hans språk betydligt mer tillgängligt, så det kan gå på ett ut. Bra är The Jew of Malta likväl.… (mer)

Man kan bråka över om vilken av Christopher Marlowes dramer som varit mest inflytelserikt – Tamburlaine the Great var en av de pjäser som var med och gav den elizabethanska dramatiken dess form, men Doctor Faustus har övat mer direkt inspiration genom tiderna, och är den första av de stora behandlingarna av Faust-temat.

Pjäsen föreligger i två olika versioner, som båda inkluderats i min utgåva: A- och B-texten, där den första enligt redaktörerna skall motsvara den pjäs som Marlowe tillsammans med en kompanjon färdigställde, medan B-texten vid något tillfälle efter hans död utökats och modifierats. Från en akademisk ståndpunkt är väl därför den förra att föredra, men som pjäs är den senare betydligt starkare, med ordentligt avrundade bihandlingar och sidoepisoder.

Kärnhistorien om den tyske doktorn som säljer sin själ till djävulen mot magiska krafter är väl känt. Här är det inte så mycket mer än så: man får även se vad Faustus gör med sina krafter, samt en pedagogisk förklaring av vad kristen teologi har att säga om synd, ty inte ens doktor Faustus är bortom nåden, men han måste då uppriktigt söka den, och som den onda av de båda änglar som då och då dyker upp för att kommentera skeendet säger så kommer Faustus aldrig göra detta.

Annars finns här några komiska scener med tjänstefolk som råkar komma över Faustus svartkonstböcker, en hästhandlare som Faustus säljer en fin häst till och uppmanar honom att inte rida den ner i vatten, vilket han naturligtvis gör och får se den fina hästen förvandlad till en bal hö. Faustus jäklas även med påven, frammanar Sköna Helena och kysser henne (och myntar också uttrycket om ansiktet som sjösatte tusen skepp), och annat passande (men mer och mer futtigt med tiden: från att utforska universum blir hans begär allt småttigare). Till slut inser han dock vilket misstag han gjort när han sålt sin själ, men trots sin ånger så kan han inte söka nåden och hamnar så till slut i helvetet.

Estetiskt är som sagt i synnerhet B-texten tillfredsställande. På ett lite mer intellektuellt plan är också behandlingen av fördömelsetemat intressant, i synnerhet när Mefistofeles förklarar att Helvetet inte är så mycket en plats som ett tillstånd, och att det befinner sig var också han, eller någon annan djävul, befinner sig. På det hela taget en mycket bra pjäs.… (mer)

Det elisabethanska dramat är välkänt: under några år i slutet av femhundratalet tycks det knappast ha gått att kasta en sten i London utan att träffa någon som kunde sätta ihop ett drama på habil blankvers. I viss mån är det väl Shakespeares förtjänst. Hans produktion skulle ensam kunna få vilken järntid som helst att framstå som en guldålder, men han var långtifrån ensam. Främst bland de övriga är kanske Christopher Marlowe, även han dramatiker med tämligen blygsamt ursprung. Hans efterlämnade produktion är blygsammare, men nog så intressant: hans Doctor Faustus i synnerhet är en klassiker och förelöpare till senare, stora verk. Här gäller det dock istället hans båda dramer om den siste av de stora nomaderövrarna, Timur Lenk, eller i Marlowes version: Tamburlaine the Great.

Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.

Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.

Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.… (mer)