Virgil

Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när hans Troja förstörts, den heliga staden

Sådär skulle man kunna sammanfatta Vergilius Aeneiden (av mig läst i engelsk översättning av Michael J. Oakley – svenska översättningar får man leta på antikvariat efter): en parafras på Iliaden och Odysséen, som skildrar hur Aeneas, en av de få trojanska hjältar som överlevde Trojas fall, först ankommer till det nyanlagda Karthago, där han möter och har en kärleksaffär med Dido, drottning över de landsflyktiga feniker som anlagt staden, hans resor innan ditkomsten samt hur efter att ha brutit med Dido tar sig till Italien för att ge upphov till det romerska folket, men även där måste genomgå långa stridigheter.

Det märks tydligt att detta är en mer modern kulturprodukt; vissa stildrag har lånats från Homeros, men inte de som är typiska för den muntliga, halvt improviserade tradition som dennes verk uppstod ur: Vergilius upprepar sig sällan, han har inget behov av de fasta fraser som till exempel de stående epiteten utgör och kan fritt skapa en ny textstump om han måste berätta samma sak återigen. Han har dessutom en helt annat översikt över sin berättelse, och till skillnad från Iliaden finns både tydlig början och tydligt slut. Aeneas är också en aningen mer modern hjälte, som inte bara handlar utan även ängslas. Å andra sidan är Vergilius mer dömande än Homeros: hos den senare kan man hitta förståelse för båda sidor av konflikten – den mest sympatiske hjälten är ju inte någon av akajerna utan trojanen Hektor –, medan Aeneas fiender mest är av Juno till vansinne drivna krigshetsare. Trots att Vergilius är senare är han också betydligt mer beroende av diverse profetior och gudomliga ingripanden för att få till någon handling alls: när Aeneas kommer till Italien ligger det en hel drös med profetior om att främlingar skall göra ditten och datten och väntar på honom för att han skall få tag på en hustru eller en armé när han behöver en.

Den engelska översättningen löper på fint, språket är för det mesta klart och inte arkaiserande annat än i undantagsfall (enligt översättaren när också Vergilius är det), och det är inte utan att man måste läsa högt när någon speciellt välturnerad fras dyker upp. Aeneiden ha kanske inte riktigt samma uråldriga värdighet som Homeros båda verk – den mer moderna stilen och en del anakronismer gör det omöjligt –, men innehåller ändå en hel del läsvärt, i alla fall innan de dödligt tråkiga striderna med sina oändliga uppräkningar av personer som dödar varandra – ibland helt utan presentation, vilket gör att det känns helt poänglöst – bryter ut i andra halvan. När Vergilius avhåller sig från sådant, liksom att ösa beröm över Augustus, kan han dock vara en riktigt trivsam historieberättare: i synnerhet de spel som hålls till Aeneas fader Anchises ära i femte avdelningen är trevliga och faktiskt rätt komiska. Aeneiden må ha förlorat kraftigt i status de senaste århundradena, men den är faktiskt fortfarande fullt läsbar.… (mer)

Vergiliuksen "Georgica" on kokoelma paimenlyriikkaa, joka on myös palvellut ikään kuin opetusrunoudellisia tarkoitusperiä. Teos sisältää Teivas Oksalan kattavan esipuheen ja Päivö Oksalan postuumin heksametrisuomennoksen neljännestä kirjasta. (K.L.)
Publius Vergilius Maro (70-19 e.a.a) kirjoitti kolme varsinaista pääteosta. Bucolica oli perinteinen paimenrunoelma, Georgica maanviljelyksen ylistys, ja viimeistelemättömäksi jäänyt Aenis Rooman suvun kantaisän tarina. Vergilius syntyi Andesissa Mantuan (Mantova) luona maalaisperheeseen ja hänestä piti tulla asianajaja ja poliitikko. Hän oli kuitenkin arka ja unelmointiin taipuva luonne, joka viihtyi parhaiten maalla. Taloudellisesti riippumaton tilanne mahdollisti joutenolon ja runoilemisen. Hänen koko toimintansa nivoutuu Caesarin murhan ja Rooman kansalaissodan pyörteisiin ja jälkimaininkeihin. Kaikessa Vergilius oli Octavianuksen, tuon jouluevankeliumin keisari Augustuksen mies.
Kristitty maailma ja kirkko on noteerannut hänen tuotantonsa poikkeuksellisen korkealle sen korkean moraalisen sisällön ja joidenkin profeetallisena pidettyjen säkeiden vuoksi. Laatiessaan suurta runoelmaansa La Divina Comedia eli Jumalainen näytelmä kelpasi Vergilius Dante Alighierille turvalliseksi matkaoppaaksi. Kukapa ei suosisi kotimaakuntansa poikaa. Dantelle Varsinais-Italian poika Vergilius oli kaikki kaikessa. Hänen sanansa Jumalaisen näytelmän toisessa laulussa ovatkin kuvaavat: ”Mun mestarini oot, mun tekijäni: sinulta yksin oppinut ma olen sen tyylin kauniin, jok’ on kunniani.” (indy romanus, blogger)… (mer)