Alan Moore (1) (1953–)

Man skulle kunna säga att ett mysterium som läsaren kan gissa upplösningen på i förhand till viss del måste ses som misslyckat; att den förtjusning som kommer av att ha gissat rätt bara kan tillåtas om den ges efter att den främste detektiven gjort detsamma (men gärna innan det avslöjas för de sämre). Ändå: trots att det redan tidigt var hyfsat tydligt vem som var primus motor, så förblev Watchmen en stark berättelse; visserligen med ett rätt svagt slut, men åtminstone framdrivet av tydliga, djupa och trovärdiga karaktärer, låt vara klädda i superhjältekostymer som ibland är mer naiva än de klassiker de inspirerats av.

Det som är närmast att jämföra med är väl Batman, dels på grund av den moraliska tveksamhet som vidlåter en del av dessa »hjältar«, dels på att en är modellerats på hans utrustning, en är en mer våldsam variant av honom, och en påminner något om hans ärkefiende. Samtidigt är skillnaden stor: här har skurkarna sedan länge upphört att gå omkring i masker och följa något slags tema och istället för spektakulära punktbrott ägnar de sig åt mer diffusa sådana, som narkotikaframställning eller människohandel, där de superhjältar som fortfarande är aktiva snarare stödjer USA i kalla kriget (som därigenom vinner i Vietnam) eller ägnar sig åt småskalig vigilantism.

Superhjältar och superhjältar, förresten: egentligen finns det bara en av den sorten – Doctor Manhattan, mer av en naturkraft än en hjälte, som förstår mer av partikelfysik än mänskligt beteende, men som kan styra materia och därigenom håller ryssen i schack – medan de flesta hjältarna bara är ordinära människor med mask. De flesta har dessutom tvingats i pension av en lag som gjort deras verksamhet olaglig, om de inte redan innan tagit av sig masken och börjat sälja sina egna actionfigurer (det är tämligen gott om små skämt på den etablerade serievärldens bekostnad).

En dag mördas så en av dem brutalt, och den ende av dem som fortfarande är aktiv (i trots mot lagen), den våldsamme, svartvit-seende och troligen rubbade Rorschach misstänker att det finns en konspiration mot dem, och mycket riktigt kommer snart fler attacker. När Doctor Manhattan så går i självvald exil på Mars så rycker dessutom Sovjet in i Afganistan, och tredje världskriget tycks nära.

Watchmen framhålls ofta som det främsta exemplet på att tecknade serier kan vara riktig litteratur, riktig konst, och det är inte svårt att hålla med (även om det från en europeisk utsiktspunkt känns som ett något onödigt påpekande): karaktärsteckningen, samspelet mellan berättelse och bilder, de fiktiva bokutdrag och liknande som lagts in mellan kapitlen: allt gör att detta blir ett verk som är intressant och helt kongenialt med sitt medium.… (mer)

För den som händelsevis missade filmen så skildrar Alan Moores och David Lloyds serieroman V for Vendetta ett vid skrivandet framtida (vad är rimligt tempus för en framtid som aldrig blev av?) England, som visserligen inte drogs in självt i tredje världskriget men som ändå drabbades av kärnvapnen i form av ekologisk katastrof, vilket i sin tur ledde till socialt sammanbrott ur vilket till slut en nazistisk polisstat har rest sig (den kallas förvisso fascistisk, men med dess intresse för folks hudfärg och sexuella läggning och allmänna kulturfientlighet påminner den betydligt mer om Hitlers Tyskland än Mussolinis Italien).

Plötsligt dyker dock en maskerad hämnare upp; iförd Guy Fawkes-mask och slängkappa slår V till mot maktens symboler och oroar makteliten, och den gamla ordningen börjar till slut upplösas. Allt skildras främst genom det klassiska greppet att låta en bifigur, här den unga Evey (bokstaven »V« återkommer gång efter annan), som räddas av V från polisen och med tiden får mer och mer av hans mål förklarat för sig: att ge folket chansen att ersätta den totalitära ordningen med en anarkisk, där var och en måste ta ansvar för sig själv.

Stilen känns vid det här laget något daterad, med dess mörka skuggor, platta, bleka färger och avsaknad av linjer för att markera konturer, men den är effektivt använd för att skildra det sjaskiga, ovänliga klimatet – även om det finns de som fortfarande visar upp åtminstone ett modikum av mänsklighet, så är i det stora flertalet korrumperade, och även de som kanske egentligen skulle velat något bättre håller för det mesta tyst.

V for Vendetta är en nästan perfekt skriven dystopi, där inte ens »hjälten« är en perfekt figur (även om han aldrig tycks tvivla eller missta sig), där det enda som egentligen skulle kunnat förbättra den vore en något mindre entydig ondska: även om det öppnare slutet är en klar förbättring över filmen så hade kanske den relativa säkerheten i den ordning som dess stat trots allt medförde kunnat accentueras mer för att understryka lockelsen hos sådana ideologier – bakgrundshistoriens brist på logik gör inte så mycket då den den mest är en ursäkt för att få ställa upp totalitarism mot anarki. Att läsa den som politisk fabel lär dock bli otillfredsställande: det är som berättelse om mörkret i människan den fungerar bäst – och då är det riktigt, riktigt bra.… (mer)

Andra (och sista?) delen av Alan Moores brillianta idé "The League...". Att samla ett gäng "superhjältar" att utföra osannolika bedrifter innan ens 1900-talet visat sig... vilken idé! Moore blandar och ger ur världslitteraturen, med mycken glimt i ögat.

I denna, vol II, tar sig våra hjältar an ett invasionsförsök från rymden. Med utmärkt dialog, och fantastiska cliffhangers med "speakerröst", kan man inte annat än bocka och buga för underhållningen. Men historien som sådan ÄR lite tunn, inte minst slutet visar sig bli ett antiklimax. Får en solklar trea.… (mer)