Jon Morris (1)

Efter att tidigare ha samlat diverse mestadels bortglömda superhjältar och -skurkar har Jon Morris i The league of regrettable sidekicks kommit till underhuggarna, medhjälparna och husdjuren som i alla fall försökt hjälpa dem: från den minst sagt vidsträckta familjen hjältar som förvandlas av ordet Shazam till T-force, en grupp ungdomar som hjälptes av och hjälpte Mr T.

Även om det finns en hel del minst sagt bisarra skapelser även här (Fatman, som klätt sig i en lampskärm och gardin och slåss med en kvast och vattenpistol fylld av bläck går utanpå det mesta), så tycks snarast de överlag vara aningen nedtonade även i underlighet: även om två barbarer som kallas hunnen och goten kan tyckas vara nog så konstiga (och historiskt tveksamma att sätta i samma lag), så är det inte mycket jämfört med deras överhuggare: en modern Morgana le Faye som är i USA och försöker sabotera krigsproduktionen för nazisternas räkning, och inte ens en sjöstjärna med svans som metamorferar till en gasjätte är väl egentligen konstigare än en intergalaktisk samling hjältar som får krafter baserade på färgen grön från underliga ringar.

I många fall verkar det faktiskt inte vara så mycket fråga om att skriva om faktiska hantlangare som underliga, tämligen självständiga skapelser, som utomjordingarna Edam och Gouda som Järnmannen fick kämpa emot, eller Little Dot, där denna unga flickas radda av underliga onklar och tanter får hjälp av henne, men där de byts ut från gång till gång och bara sällan återkommer.

Påfallande ofta är ju faktiskt medhjälparna snarast en variant av huvudhjälten (ofta i miniatyr), eller ett djur med samma förmåga: Stålmannen är förvisso värst, men långt ifrån ensam, som Silver Streak och hans falk visar på, eller Airmale och Stampy (nej, de sponsrades inte av postverket). Av djuren är Rex, ledarhunden, klart mest intressant, då det är han som är den klart mest anmärkningsvärde, medan den cirkusdirektör han bistår framstår som mer ordinär. Bland människornas kan noteras att Thunderbolts tjänare Tabu enbart kunde varit föga mer än ännu en betjänt som hjälper sin stundom maskprydde arbetsgivare, men han var den drivande i samarbetet, medan synlige hjälten var mer tveksam till hela idén.

Som tidigare delar i serien är det här snarast en provkarta på underligheter än ett försök till djupare analys. Det är dock underhållande och någon gång tänkvärt: även om mycket skattade åt undergången så berodde det knappast alltid på att det var sämre än det som blev kvar.… (mer)

Att The league of regrettable superheroes snart skulle få en uppföljare, och att den skulle heta något i stil med The legion of regrettable supervillains, förvånade nog ingen. Efter att hjältarna i mask och kåpa fått sin chans var det naturligt att deras nefariösa motståndare också skulle det.

Annars verkar de sällan haft någon verklig sådan; med något undantag verkar deras enda chans att undgå den vanligen maskerade rättvisan ha varit att publikationerna sålt så dåligt att de lagts ned. I bästa fall har de sedan gjort tillräckligt intryck för att kunna återkomma för att återigen störa rättvisan och friden, men i de flesta fall har de varit tvungna att finna sig i en livstid bakom galler, eller under halvannan meter jord.

Exakt vilka kriterier som tillämpats på urvalet är något oklart: vissa av dessa skurkar verkar sannerligen inte varit sina skapares stoltaste ögonblick (»The crow«, en operasångare som supit bort rösten och tar på sig en fågeldräkt för att hämnas, eller »Mad architect« vars skapelser inte uppskattas, »The Brickbat«, som går omkring i limefärgad kostym och Batman-liknande huva, och kastar tegelstenar fyllda med gas(?!), »He-she«, som är ett mellanting mellan Two-face från Batman och Hermafroditos och som inte verkar ha ett personnamn), men andra verkar inte konstigare än något annat i genren, som »King Killer«, som är en slags chimaira som två galna doktorer satt samman av kvarlevorna från flera kriminella, eller »Mr Hydro«, en skurk kan förvandla sig till vatten och som Capten Marvel Jr har vissa problem med. »Animal-vegetable-mineral man« har vissa problem med presentationen, men grundkonceptet med någon som kan förvandla sin kropp till lite vad som helst är inte dåligt. Ett litet fåtal, som MODOK, en huvudfoting i svävarstol, används tydligen fortfarande ibland, och inte bara som skämt.

Boken använder liknande upplägg som första boken, med liknande problem (här har dock tre temasidor där var sin kategori skurkar – nazister, apor samt skurkar som tagit namn efter djur – behandlas, dock främst genom att fem missdådare får var sin kortare presentation). Med tanke på att det i synnerhet i mediets barndom var vanligt att hjältarna fick slåss mot mer eller mindre maskerade versioner av Hitler (ibland sammanblandad med djävulen) och nazisterna hade en mer tematisk genomgång även av de skurkar som fått längre presentation hjälpt att göra boken till något mer än bara en samling mer eller mindre konstiga skurkar i underliga kläder (även om »The dude« hade som sin särskiljande egenskap att gå omkring mycket välskräddad, men med vapen dolda i manchettknappar och annat). Det är återigen ganska rolig läsning, men mest en konversationspjäs.… (mer)

Hela upplägget bakom Jon Morris The league of regrettable superheroes tycks vara att få läsaren att klia sig i huvudet och undra »va fan?«, eller kanske »va fan gick fel?«, dock kanske inte alltid av uppenbara anledningar, och sedan ge ett svar.

Detta är en förteckning över superhjältar i anglosaxiska serier från 1938 och framåt, superhjältar som idag vanligen är bortglömda eller reducerade till att dyka upp som skämt i andra seriers (något undantag finns). Man möter de som bara verkar ha förlorats i mängden (»Amazing-Man«), de som verkar lätt defekta men inte helt omöjliga (»Ghost patrol«), det bisarra (»Fatman«, som kan förvandla sig till ett flygande tefat), och det helt inkoherenta (»The puppeteer«, som tog sitt namn för att han var marionettmästare i det civila, som förvandlade sig genom att spela Beethovens femma på en speciell skivspelare, och som antingen själv startade den eller lät sin tama örn som serien insisterade var en korp göra det). Ibland undrar man hur de ens är hjältar, som »Doctor Hormone« (inte en pseudonym!) som förvandlade hela befolkningen i ett land till djur för att de skulle kunna stå emot en invasion.

Ett fåtal av hjältarna kan man möjligen fortfarande höra talas om, som Stålfamiljens olika ståldjur som vid något tillfälle skall ha samarbetat (hela konceptet med att ha djurversioner av hjältarna verkar idag korkat, men då var det väl en naturlig utveckling från att ha haft andra familjemedlemmar som gjorde samma sak, och det har ju överlevt), några relativt moderna marvelmutanter som något oförtjänt tagits med (de är ju snarast skapade för att ha symbolisera att alla mutanter inte kan få förmågor som att absorbera andras förmågor eller skjuta laserstrålar ur ögonen, vilket förvisso ställer dem utanför normala människors värld men samtidigt är tillräckligt häftigt för att kunna ses som avundsvärt), samt, förstås, »Squirrel girl«.

Men nu håller jag på att falla i samma fälla jag tycker boken hamnat i: det är förvisso en spännande kavalkad av underliga idéer och märkliga misslyckanden (tjugo år innan Spindelmannen skapade »Else Lisau«(psed.) »Spider Queen«, som också hade ett par nätskjutare runt underarmarna som hon kastade sig längs gatorna med), men det ger inte mycket till överblick; boken är indelad efter de klassiska metallåldrarna i superhjälteserier, men inom varje ålder listas hjältarna i bokstavsordning, så man får inte ens en vettig tidöverblick (vilket hade varit önskvärt i synnerhet för de senaste 50 åren, som trängs i sista avdelningen.

Detta hade kanske kunnat glömmas lättare om inte boken i övrigt varit tämligen respektfull: det finns en mycket lågmäld ironi inför vissa av hjältarna, men inte tillräckligt för att det skall bli ren underhållning. Popkulturhistoria kan var underhållande eller underhållning, (i goda fall båda), men här tycks såväl båda fått lite för lite uppmärksamhet. Läsvärt och intressant, en bok att bläddra i och förundras, men inget som ger speciellt mycket utöver enstaka fniss. »Vad fan?« är spännande, men man önskade sig lite mer »å fan?« också.… (mer)