Ibrahim Moustafa

Jag hade rimligt hopp om att detta skulle vara bra läsning. Jag gillar kvinnliga superhjältar, nörderier och en portion självdistans. Att Mockingbird – Bobbi Morse, S.H.I.E.L.D-agent, injicerad med superserum, fil. dr. i biologi, kampsportare och infekterad med ett mystiskt virus – bär diverse fetisherade utstyrslar (förutom åtsittande superhjältedräkt även läder och korsett samt våtdräkt) hade inte med saken att göra (för rättvisans skull bör här kanske påpekas att det även förekommer två manliga spioner som vi huvudsakligen ser utan mer än underbyxor på sig).

Men, nja: de enskilda äventyren (Bobbi infiltrerar Hellfire club i London i dominatrix-outfit och räddar drottningen, försöker tala vett i en trettonårig flicka som utvecklat superkrafter medan media kommer och stör, och befriar sin exman Hawkeye ur en undervattensbas) är var och ett för sig tämligen underhållande. Sammantaget och med den ramhandling som plockar upp detaljer och förklarar dem, så blir dock det lite tröttande. Jag bryr mig inte om Bobbis önskan att få superkrafter, eller hennes kärleksliv. Jag bryr mig väldigt lite om att hon ogillar teorier om parapsykologi (lever man i en superhjälteserie tycks det tämligen egalt exakt vilken typ av kraft man fått och hur), eller varför hon ser en massa bleka vandöda. Jag vill se henne sparka röv och komma med roliga kommentarer.

Den stora behållningen är istället det bildmässiga: även om det sällan är något revolutionerande i hur rutorna arrangerats eller hur de för fram handlingen, så är linjeföringen tydlig och nästan alltid väl genomförd, och färgläggningen fantastisk, i synnerhet i avsnittet om den unga flicka som fått krafter som låter henne manipulera färger.

Så: kommer jag läsa vidare? Vet ej. Det gavs ju trots allt bara ut nog med material för en samlingsvolym till, och så illa var inte detta att jag alls inte vill läsa mer. Å andra sidan så känner jag heller ingen direkt lockelse att göra det.… (mer)