Lina Neidestam

Som Zelda själv säger någonstans i början av sjätte albumet om henne, Allt är normalt: att hon lyckats få ett jobb, en bostad och en fantastisk kille, samtidigt, är för bra att vara sant. Således: den skvallerblaska hon jobbar på säger upp de fastanställda, rumskamraten Novas mor kastar ut dem ur lägenheten vid Mariaplan, och killen drar till Indonesien för att jobba. Tillbaks till en vardag utan pengar och där sovplats och kille blir vad man kan få (ibland är de samma sak, och då det uslaste man kan få).

Novas mamma drar in och är dryg och elak överklasskärring, Nova själv klagar på att vara fattig och behöva sälja av fonder för att kunna hälsa på brorsan i New York, Kim och Tove ska ha barn, och världen är allmänt grym. Som sagt, allt är normalt, och samtidigt totalt galet, och mitt bland bajsdykare, xenomorpher, satkärringar, före detta rejvare i Tullinge och bakfylleångest står som alltid Zelda fylld med trots och kval.… (mer)

I Täckning saknas drabbas Zelda av ut-på-landet: ungefär halva boken handlar om en helg ute i en sommarstuga, fjärran från civilisation (mobiltäckning), dock nära ett läger där unga män går halvklädda och undviker stadens mödor (fruar och barn). Eftersom såväl Zeldas som hennes vänners naturliga habitat snarare är Stockholms lite mer nedgångna delar innebär detta att humorn mindre består av ironiska kommentarer och mer av kulturkrockar.

Detta vänds dock på i senare halvan, där Zelda återigen försöker få styrsel på sitt liv i staden, dock utan något mer övergripande tema den här gången. Zelda kanske inte är speciellt mycket mer mogen än tidigare, men de mer desperata sidorna är nedtonade.

För övrigt är Kim mycket roande. Det är kul att en av personerna får vara nörd utan att det innebär att den nödvändigtvis är den som råkar ut för skämten (det gör istället några mycket mansgrisiga nördar där det är just det sexistiska som är problemet), utan snarare är den som får vara den sansade i sällskapet.… (mer)

I Lina Neidestams fjärde samling, Zelda: Uppbrott och utbrott, så verkar Zelda vara mindre av en neurotisk blandning av liderlighet och feminism: kättjan är tämligen nedtonad, och även om hon har en massa saker att säga om feminism (och män som diskuterar feminism) så ligger fokus inte så mycket på just hur Zelda (miss)lyckas med att blanda teori och praktik, utan mer av att komma med dräpande kommentarer till diverse dumheter folk vräker ur sig.

Vad gäller handling så står faktiskt Zeldas liv i stort sett still: hon sitter på kontoret och dödar långsamt sin själ genom att skriva den sorts kändisskvaller som förvisso för det mesta håller sig långt från det direkt åtalbara, men som väcker undran hur någon kan bry sig. Hemma väntar det vagt odefinierade förhållandet med Cesar, även om gamla studiekompisen och avundobjektets Novas bror gärna hade fått ersätta. Istället är det kompisen Tove som, efter katastrofal fjällvandring får leta ny flickvän (vilket går snabbt, och resulterar i en som kanske kan tillföra serien mer än just rollen som Toves flickvän).

Nåja, roligt är det nästan hela tiden, ibland med saker som behöver sägas (man kunde önska att vissa serier, som de om hur anonyma nätkommentarer skulle te sig i verkligheten, inte skulle vara möjliga, men de är i alla fall effektiva). Stilen och nivån på teckningarna verkar ha etablerats, liksom humorn, så nu är närmast frågan hur länge Neidestam orkar variera sig.… (mer)

Den mer hagalne måste-ha-allt-samlaren i mig är inte helt nöjd med att jag inte istället för Zelda – de första ljuva åren införskaffade de två samlingsalbum som detta sammanfattar. Den mer realistiske samlaren inser att det inte gör så mycket: tidiga verk är ju med mycket få undantag mest intressanta för de mest inbitna fanatikerna, och detta i dubbel måtto när det handlar om serier, där inte bara idéer, teman och personer skall sätta sig utan även det visuella hantverket.

Så också för Zelda. Även om nästan varje kommentar om hennes utseende förutom de smickrande (och även de är osäkra) troligen skulle resultera i ett utbrott från henne själv, så får det väl ändå sägas att det är stor skillnad mellan den något oformliga, stormunnade, lätt trollaktiga tidiga Zelda och den mer rent linjerade varianten som möter i slutet (som dock ibland fortfarande beter sig som ett troll).

Rent personligt är skillnaden inte fullt så stor: hon fortsätter vara högljutt feministisk (i alla fall när hon pratar), störig, och väldigt sugen på snygga killar (i synnerhet när hon är full). Att hon är det i olika situationer, från ett vagt förhållande över en tur på konstfack och hem till pappa i obygden är som det skall vara. I förordet påminns också om att Zelda inte är menad som en förebild, och det är det man gillar mest med henne.… (mer)