Flann O'Brien (1911–1966)

Efter att tidigare ha läst mindre samlingar med texter av Flann O'Brien, egentligen Bryan O'Nolan, såväl sådana han publicerade under namnet Myles na gCopaleen (the da) i kolumnen Cruiskeen Lawn i Irish times som hans romaner, så var tiden inne för en mer substantiell samling: The best of Myles, vilken samlar inte bara de underbart långsökta ordvitsarna från herrar Keats och Chapman, texter om ånglok och den officiöse The Brother, utan även Forskningsbyråns påhitt, Det enkla iriska folkets ordväxlingar med författarens, hans klichékatekeser, där förhör hålls om diverse alltför enkelt framtagna uttryck (»What is a bad thing worse than? Useless.«), märkliga domstolsförhandlingar förs och iriska (talad av författaren när det varken var populärt eller inkomstbringande) texter presenteras.

Flera av dessa är mycket bra, annat känns lite som västgötahistorier eller är på andra sätt för avlägsna för att riktigt roa längre. Somt är dock genialt, som inledningen om ett konstnärsförbund som börjar med att tillhandahålla milt våd mot böcker för att de skall se lästa ut och ägaren som intellektuell privat, men som sedan började hyra ut buktalare för att kunden skulle kunna te sig intellektuell även på offentlig plats … fram till att en oväntad vändning ledde till att det hela föll ut i kaos.

När Myles var som bäst var han fantasifull, kverulant, långsökt, självupptagen. Som så många andra komiker är det inte allt av hans penna beskärt att finna nåd inför kritikern Tiden, men tillräckligt för att samlingar likt denna fortfarande skall vara värda att läsa.… (mer)

För den som är sugen på irländska underligheter och metalitteratur är At Swim-Two-Birds ett utmärkt val: detta är inte en bok som bekymrar sig över hövan med saker som handling eller mer än den mest ytliga reverens åt realismen till.

Ramhandling finns det en: ung student som – förutom vad studenter gör mest (dricker öl) – mest ligger på sitt rum, läser ett märkligt uppslagsverk och fantiserar ihop en märklig roman, vilken upptar det mesta av utrymmet. Denna roman handlar om författaren Dermot Trellis som skall skriva en uppbygglig roman om hur synd smittar, varför han låter sina romanfigurer begå diverse amoraliteter.

Dessa amoraliteters art: dryckenskap, förförelse.

Trellis skapelser vill dock inte vara med på detta; under de timmar Trellis sover och de är fria så skapar de sig ett eget liv; för att förlänga detta tar de sig först för att söva honom och senare att själva skriva en berättelse med honom i. Detta enligt studentförfattarens program: hans skapelser skall ha rätten till »privatliv, självbestämmande och skälig levnadsstandard«.

Detta är neturligtvis långt ifrån allt; det finns även saker som en skottlossning i västern-stil i Dublin, vansinnesdialoger mellan pookan (en sorts irländsk smådjävul – Shakespeares Puck är en släkting) MacPhellimey och den goda fen, en överdriven irländsk sagohjälte, porterpoesi och annat . Det är en förvirrande, stundom briljant, bok som borde läsas, om inte annat så för sitt egenartade språk.

Språkets natur: högstämt, parodierande, omständligt.… (mer)

Om jag på något sätt skall karaktärisera Den tredje polisen så skulle nog jag nog först säga »jäkligt konstig«, och sedan kanske »som en något dämpad Terry Pratchett«. Historien berättas av en man som kommit till en underlig polisstation där underliga poliser hela tiden talar om cyklar, för att se om de vet var den låda han och en kompanjon rånmördade en gammal man för finns. Det hinner han dock aldrig fråga innan han anklagas för ett annat mord som begicks när han var i sällskap med en av poliserna, som sedan dessutom tar med honom till Evigheten, som befinner sig i underjorden och där det finns en massa underligheter, inklusive någon sorts ångmaskin de sköter. Hela tiden får han dessutom råd av sin själ som han kallar Joe. Och just det ja: anledningen till att rånmordet var för att få pengar till publikationen av en kommenterad utgåva av en gammal knackig filosof.

Sa jag att det var jäkla konstigt? Då har jag inte tagit med det värsta: stycket där berättaren stöter på en cykel och beskriver den på ett sätt som han träffat och förälskat sig i en vacker kvinna. Hur någon ens kan komma på idén är mer än jag vill förstå. Det värsta är att det ändå på något sätt är rimligt inom bokens logik (allt beror på atomteorin, en konspiration från landstinget).

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka: det hela är ibland väldigt snyggt berättat (inledningskapitlet är rent mästerligt i sin lek med tidsplan), men ibland känns det som att det står och balanserar lite på gränsen så att man varken kan ta det som rena absurditeter eller som en mer rak berättelse med underliga inslag som man bara ännu inte fått förklarade; det känns som mitt försök till sammanfattning får den att framstå som bättre än den är. Det är inte en dålig bok, och idéerna är riktigt bra, men det känns som det hade gått att göra det hela lite bättre, som om allt som bör finns där men att det inte riktigt klickar. Eller så är det bara jag som inte är på riktigt rätt humör.… (mer)

Gillas ordskämt? Speciellt den fruktansvärda typen som göteborgare sägs excellera i? Gärna med en lång och tillkrånglad historia innan själva skämtet? I så fall är detta förmodligen helt rätt bok: detta är skämt som ibland är så långsökta att man borde skämmas bara av att läsa dem, men som man om man har rätt (fel?) sorts humor inte kan låta bli att älska.

Ett exempel, parafraserat och förkortat: Chapman kommer till Keats och frågar om man borde bjuda in en rik och snål filtfabrikör till hans systerdotters bröllop – karln är tydligen helt omöjlig i sällskap, så ingen vill egentligen ha honom där. Keats övertalar Chapman att han måste bjudas in som släkting. Chapman ger med sig, och hoppas att även om han kommer bete sig illa, så kanske han åtminstone kan komma med rika gåvor till ett sådant tillfälle, varpå Keats svarar »I'm sure he will make his presents felt«.

Detta är en av de lite mer uppenbara av historierna: andra bygger på poänger på latin, eller referenser som knappast är självklara. I övrigt ror jag inte jag kan tillägga mycket, förutom att för den som uppskattar denna typ av humor torde detta vara en högtidsstund.… (mer)