Christopher O'Regan

För den som närmast tänker på Runebergs infama porträtt i Fänrik Ståls sägner är det en lätt chockartad upplevelse att läsa Christopher O'Regans skildring av Gustav IV Adolf i I stormens öga: långt ifrån att en halsstarrig galning som tror sig kunna påverka kriget med ryssen genom ett maskeradnummer (sådant hade fadern bättre hand med) skildras Gustav IV Adolf här som en i grunden plikttrogen och klarsynt politiker, dock totalt utan förmåga att omge sig med pålitligt folk: hans regering sysslade mest med att obstruera hans beslut, hans befälhavare i finska kriget ägnade sig mest åt att fly eller kapitulera, och till och med hans närmaste intrigerade mot honom.

Boken ägnar sig främst åt att beskriva 1809 års revolution, då Gustav Adolf berövades tronen, samt vad som ledde fram till den och något av vad som därav kom. Fokus ligger alltså i första hand på intriganter, i andra hand på den utrikespolitik som Gustav Adolf fick så mycket stryk för men som hans efterträdare sedan kom att ansluta sig till. För det mesta är det rakt berättande, där författaren undviker att sätta sig och sitt resonerande i rampljuset. Detta gör nu kanske inte så mycket när det är frågan om en tid när det egentligen finns mycket att bråka om när det gäller händelseförloppet, men ibland blir man betänksam: visserligen påpekar han att det är segrarna som skrivit Gustav Adolfs historia, och att det var för dem passande att häva så mycket skit de bara kunde på honom, men den skulle lättare kunna tvättas bort genom att det pekades ut mer explicit var den fått fäste än genom att låtsas som om den inte fanns. Nu undrar man om det är O'Regans personliga fördom som får honom att säga att det var hertig Karl som spred ryktet om att Gustav Adolf inte var son till Gustav III, eller om det verkligen är allmänt accepterat, speciellt som O'Regan inte håller sig med någon notapparat.

På det hela tagen framstår boken som lite väl apologetisk och gustaviansk: revolutionärerna och ämbetsmännen som motverkade Gustav Adolf utmålas som ett gäng skurkar (vilket de formellt sett också var. För att avgöra huruvida de även var det moraliskt krävs det mer än vad O'Regan meddelar för att avgöra). Gustav Adolf utmålas som en nästan alltigenom god figur: när han begår missgrepp skildras det som misstag, inte som något grundläggande karaktärsfel (förutom det att han är för naiv). För den som vill få reda på vad som verkligen hände när Gustav IV Adolf fördrevs från tronen finns det naturligtvis mycket att hämta här, men boken verkar inte helt pålitlig på den när den kommer med omdömen.… (mer)