Orhan Pamuk

...Kirjassa Istanbul – Muistot ja kaupunki Orhan Pamuk (s. 1952) kirjoittaa lapsuutensa ja nuoruutensa Istanbulista, jossa hän on asunut koko ikänsä. Hänen työhuoneensa on Cihangirin kaupunginosassa, joka on opiskelijoiden ja nuorten ulkomaalaisten suosimaa asuinaluetta, mutta monet istanbulilaiset hieman epäilevät alueen turvallisuutta ja viihtyisyyttä. Se on kuitenkin juuri sitä Istanbulia, joka täytyy tuntea, jotta voisi lumoutua Istanbulin surullisesta kauneudesta samalla tavoin kuin Pamuk.
Muistelmateoksessaan Pamuk pohtii mm. sitä, kuinka kuvataiteen ja kirjallisuuden Istanbul-kuva on muotoutunut. Hän päätyy ajatukseen, että Istanbulia luonnehtiva peruskäsite on suru. Ilman surullisia raunioita ja köyhiä laitakaupunkikortteleita Istanbul ei vetoaisi tunteisiin niin voimakkaasti kuin nyt. ”Kaikkien istanbulilaistenkin sisäistämän, rakastaman ja levittämän ’kaunis Istanbul’ -kuvan on väkisinkin pidettävä sisällään paljon surullisten raunioiden tunnelmaa.”, kirjoittaa Pamuk....(Kari Kemppainen)
http://www.kiiltomato.net/orhan-pamuk-istanbul-muistot-ja-kaupunki-304stanbul-ha...
https://fi.wikipedia.org/wiki/Orhan_Pamuk… (mer)

Läser man Pamuk har man ju så att säga redan fått ett "intyg" på att det är bra(?). Så tycker iallafall Horace och hans kompisar med "Snille och Smak".
Men att ge ut en "biografi" om sin hemstad - Istanbul i det här fallet - med insprängd uppväxtskildring, kan det vara något för en enkel läsare som mig? Är det inte alltför hög prettovarning på det?

Nej. Det är bra (tycker jag också). Mycket lätt språk, intressanta skildringar av Istanbuls olika ansikten och den stora påverkan historien har haft och har på staden. Bilder insprängda på så gott som varje sida, utvalda av författaren själv, ger en ytterligare dimension till texten. Bilderna är integrerade i berättelsen utan kommentarer, och blir på så sätt en del av biografin. Snyggt.
Det känns inte pretentiöst alls, faktiskt.… (mer)

Till en början känner jag att jag inte är intresserad av frågan Gudstro/ateism. Pamuk uppehåller sig länge och grundligt i detta motsatsförhållande. Men gradvis förstår jag att det handlar inte (bara) om det egentligen, utan frågan gäller egentligen ett annat "motstasförhållande": Det traditionella (muslimska) Turkiet eller det moderna, mot Europa (ateistiskt) strävande, Turkiet. Detta blir i Pamuks händer en fascinerande fråga. Som jag - skam sägandes - inte varit särskilt medveten om... åtminstone inte innan jag läste "Istanbul" där samme författare också behandlar turkarnas kluvenhet - då i icke-fiktion.

Men det är inte allt. Språket flyter väldigt ledigt, det är ofta en fröjd att läsa. Visst, såhär omfångsrika böcker kan vara ansträngande ibland, så även "Snö", men aldrig blir det tråkigt.
Att det hela till slut mynnar ut i en metaroman, (nästan omärkligt) gör att jag mot slutet känner mig riktigt glas att jag valt att läsa denna roman.
Synd bara att den är så dåligt korrekturläst!… (mer)

Pamuk skriver en berättelse om en familj. Den utspelar sig i flera tider, skickligt upplagt genom de olika karaktärernas egna tillbakablickar under den knappa vecka vi får följa dem. Romanen är till övervägande del melankolisk, och samtliga karaktärer är mer eller mindre desillusionerade. Men det är riktigt intressant läsning.

Pamuks stilgrepp att ha sex olika "jag-karaktärer" som alternerar mellan kapitlen är lysande. Det ger olika stil på kapitlen och det blir aldrig tråkigt. Man kommer verkligt nära karaktärerna och känner verkligen deras individuella synvinklar skiljer sig från varandra. Snyggt.

På kort tid har jag nu läst "Istanbul", "Snö" och "Det tysta huset", och frågan är om inte den senare av dem är höjdaren... av de tre.… (mer)