Procopius

När kejsar Justinianus år 527 skickade ut en ny general att leda kriget mot perserna kunde han knappast veta att detta skulle medföra två saker med enorma effekter på hans eget eftermäle: dels var fältherren av sällspord skicklighet och skulle komma att vinna slag åt sin kejsare på tre kontinenter, dels hamnade en juridisk rådgivare med litterära ambitioner mitt i centrum för denne fältherres aktioner. Generalen var Belisarius, rådgivaren Prokopios, och tillsammans kom de att slåss mot perser i Asien, mot vandaler i Afrika och mot ostrogoter i Europa. Senare skulle Prokopios nedteckna redogörelser för striderna och därmed göra sig ett namn som den siste store klassiske historikern.

Det är dock inte främst dessa tre av hans verk som idag ses som mest intressanta, ej heller det om de byggnader som Justinianus lät uppföra, utan en senare skrift, där han bittert och hämningslöst utlät sig över hans båda herrar samt deras hustrur Theodora och Antonina. I denna volym har denna bok, Hemlig historia (även känd som Anekdota), bundits ihop med redogörelsen för ett av fälttågen, Vandalkrigen.

Vandalkrigen är tämligen konventionell antik historieskrivning av mönster från Herodotos och Thukydides. Den är rätt läsbar när den behandlar det vandaliska folkets tidiga historia och hur de under den osedvanligt lyckade folkvandringshövdingen Geiserik etablerade ett kungadöme motsvarande ungefär dagens Tunisien, byggde upp en flotta och plundrade på och runt Medelhavet, inklusive Rom, och inte oäven när den redogör för hur Belisarius med en liten trupp får detta redan något svajande rike på fall, men den blir direkt tråkig när den förtäljer om striderna mot morerna som gjorde det svårt för bysantinarna att njuta sitt nyvunna land. Morerna var en folkgrupp som inte varit inlemmad i det romerska riket men som nu förmådde sätta ordentligt tryck mot de bysantinska trupperna, särskilt som dessa var splittrade inbördes, vilket gör att det hela utvecklas till en enda soppa – med fler kockar än nyttigt – av förräderier till höger och vänster som knappast kan glädja någon. Noterbart med verket är dock hur Prokopios skriver in och framhäver sig själv, samt att det faktum att han själv är kristen ger en något annorlunda färgning åt det hela än man är van vid från andra antika historiker.

Anekdota istället är som sagt en bitter anklagelseskrift: först hudflängs Belisarius för att han låter sig styras av sin liderliga hustru Antonina och håller sig lojal mot kejsaren, trots att denne utsätter honom för en minst sagt ovärdig behandling. Därefter redogörs för Justianus och hans ännu liderligare hustru Theodora, och det är inte små futtiga anklagelser de råkar ut för; Justianus beskrivs rentav som demonerna furste, som kan skicka iväg sitt huvud på egna färder genom det kejserliga palatset. Theodora skall ha varit en välkänd och skamlös hora innan sitt giftemål med uppkomlingen Justanianus, varefter hon sadlat om till intrigant och maktlysten drottning. Själva hätskheten i anklagelserna förtar dock den värsta udden av dem, speciellt som Prokopios faktiskt motsäger sig själv och är så uppenbart hatisk att man är benägen att avfärda det hela som smädesskrift utan större sanningshalt. Boken har väl läsvärde i sina stycken, men till slut blir man rätt mätt på det envisa smutskastandet och bedyrandet av Justianus djupa ondska.… (mer)